Så är tisdagen snart slut. Dagen har varit bra, ganska lugn och jag har fått gjort lite saker som legat på hög. Snart är det dags för skolbio igen, varje år får förskoleklasserna och lågstadiet se film i bygdens egen biograf. En trevlig tradition där min uppgift är att rodda med allt från boka datum till att boka film och vara spindeln i nätet i alla mejlkonversationer som krävs för att det ska fungera.

Även om det är aprilkallt så har vi haft solsken under dagen så det känns ändå som vår. I fredags när vi åkte bokbussen var det lite som att befinna sig i en djurpark. Vi såg två älgar, tranor, fasaner, en hare, någon rovfågel som kan ha varit en hök, svanar och så förstås alla höns, hästar och kor som bor i byarna runt Enköping.

I lördags var det städdag i kvarteret och fy jämarns vad kallt det var! Kanske det kallaste av alla år vi varit med. Jag saknade kaninen! Han och jag brukade vara ett bra städteam. Jag städade och han hejade på, gärna tuggandes på det jag krattat och klippt

.

"Hemligheternas bibliotek" av Janet Skeslien Charles var helt klart en bra bok. Den innehåller två parallellhistorier. Dels får vi följa den unga kvinnan Odile som är nyutbildad bibliotekarie och får jobb på det amerikanska biblioteket i Paris. Hon älskar sitt jobb men det påverkas redan från början av andra världskriget som just brutit ut. Hon och hennes kollegor kämpar för sitt bibliotek och vägrar ge upp och stänga trots tyskarnas påtryckningar.

I den andra historien befinner vi oss i Montana, USA. Det är 80-tal och tonåringen Lily har det tufft. Hennes mamma blir sjuk och dör och efter endast ett år gifter pappan om sig. Lily lär känna Odile, som nu bor i granne med Lily i Montana och är något av en enstöring. Lily älskar allt franskt och hon och Odile blir vänner. Odile är mycket hemlighetsfull med vissa delar av sitt förflutna och Lily vill väldigt gärna veta Odiles historia.

Egentligen borde jag ha älskat den här boken. Den innehåller allt jag som jag uppskattar. Men trots det var det som att jag inte riktigt fastnade även om jag tyckte den var bra. Mycket svårt att förklara varför. 

En helt annan bok blev det till att läsa sedan. Anette Haaland har kommit med den femte boken om Pastor Viveka i Enskede. Hon som ägnar sig så mycket åt sin familj och sin församling att hon ständigt är på gränsen till utmattning. Så är det också i denna bok som heter "Pastor Viveka och solkattens leende". Faktum är att Viveka har blivit sjukskriven på halvtid och hennes läkare råder henne att testa något annat än församlingsarbete. Passande nog är det dags för Enskedeborna att sätta upp det traditionsenliga Enskedespelet och den här gången ska man spela "Alice i underlandet". Teater är kanske en bra ide, tänker Viveka. Men naturligtvis inträffar ett mord och tja, ni förstår ju hur utvilad den stackars pastorn blir...

Slutligen så lyssnar för tillfället på en ljudbok som jag inte direkt gillar. "Lev livet fullt ut. Din väg till andligt uppvaknande" av Eckhart Tolle.

 Den är så galet tråkig och ger mig i princip ingenting. Jag kommer förstås att lyssna klart eftersom det är ett tvångsmässigt beteende jag har, alltid läsa och lyssna klart... Men jisses...

En enda sak kommer jag dock att ta med mig som jag tycker är klokt; lev i nuet. Du kan inte påverka det förflutna och framtiden vet du inget om.

Senast avslutade ljudböcker

 

   

 

 

"Skytten" , "Rovdjur" samt "Blindspår" av Jonas Moström.

"Vi ses på andra sidan" av Carina Nurnstedt samt "Gustav Vasa, del 1" av Olle Larsson

Det kan vara så att jag slutligen har kommit i mål med Jonas Moströms böcker om Johan Axberg och Natalie Svensson. Eller, nja, inte riktigt förstås för jag såg igår att det dykt upp en andra bok i den nya serien "Den unga Natalie Svensson". Får se om jag orkar lyssna på den, var inte helt förtjust i den första.

  

Igår sken solen...

 Idag regnar det.

Jag har satt om alla mina små tomat-och gurkplantor och hoppas nu att de ska ta fart och börja växa ordentligt. Både min pappa och syster har börjat få blommor på sina krukgurkor och mina är fortfarande som små bäbisar.

Till veckan är det författarbesök i årskurs 5. Petrus Dahlin kommer och berättar om sina böcker. Han har besökt skolan förut så jag vet att han är bra och kan fånga barnen. Annars är det inget särskilt som händer vad jag vet. Sådana veckor tycker jag är sköna. Allt lunkar på och man behöver inte hetsa upp sig.

Häromdagen bokade vi en resa till Helsingfors. Jag fick den när jag fyllde år av familjen och på Kristi flygarehelgen bär det av. Det ska bli väldigt roligt! Vi är inte ute och flänger alltför ofta. 

"Missat samtal" av Nora Dåsnes är en serieroman för ungdomar som handlar om Utöya och tiden efter terrorattentatet där 2011.

Rebekka och hennes vänner ska börja på gymnasiet hösten efter attentatet. Rebekka kände ingen som dog men kan ändå inte släppa tankarna och ångesten efter händelserna. Hur går man vidare?

Det är en fantastisk bok som säkerligen kommer att spela roll för många och jag tänker att den är högaktuell med tanke på allt hemskt som händer i världen just nu. Naturligtvis har den vunnit priser, med all rätt.

 

 "Caraval" och "Legend" är de två första delarna av en fantasytriologi, skriven av Stephanie Garber. Jag fastnade totalt för den här serien och väntar nu ivrigt på tredje delen, som bara finns på engelska dock. De två systrarna Tella och Scarlett bor på en liten ö med sin elake och stränge far.

Tella har i hela sitt liv drömt om att få komma med i den årliga magiska tävlingen Caraval. Dels är det magin som lockar, men också tanken på att komma iväg från fadern. Bara en månad innan hon ska gifta sig, med en man hon aldrig träffat och som valts ut av pappan, så får hon och Scarlett chansen (det är en komplicerad historia som jag inte kommer att spoila här). Det enda man vet säkert i tävlingen är att inget nödvändigtvis behöver vara vad det ser ut som samt att allt som händer är en del av Caraval och betyder inte att det finns kvar efteråt.

I "Legend" är det dags för en ny omgång av Caraval och trots att Tella lovat sig själv att aldrig mera delta så måste Scarlett delta för att få svar på sina frågor och så är de inne i Caravalvärlden igen.

 

 

Om ett par veckor är dags för bokcirkel på jobbet igen. Den här gången ska vi prata om "Under Magnoliaträden" av T I Lowe.

Det finns mycket att säga om boken. 

När Austin är knappt 14 år dör hennes mamma i barnsäng. Pappan bryter ihop och Austin blir tvungen att axla ansvaret för pappan, hemmet och drösen med småsyskon. Trots att det finns människor omkring familjen som vill hjälpa så kämpar syskonen förtvivlat för att klara sig själva och inte avslöja hur dåligt pappan mår emellanåt. 

Alltså, jag tyckte den var så, så bra, satt och snörvlade på tåget hem på påsklovet och kunde inte sluta läsa. Men, på slutet blev jag kluven.

Kyrkan, församlingen och religionen har en viktig roll i hela boken. Pappan är församlingsledare, eller något sådant, inte präst tror jag, så det är väl helt okej. Men så på slutet så är det som att författaren får feeling och det blir lite väckelsemöteskänsla över alltihop. Jag tyckte inte att det passade in riktigt och att det blev för mycket. Ska bli mycket intressant att prata om det här på bokcirkelträffen. 

 

Månadens dikt april 2024

 Jag har hittat en ny favoritpoet. Han heter Malte Persson och har gett ut poesi, barnböcker, översätter poesi och skriver krönikor.

Hans namn har dykt upp på flera ställen den senaste tiden och jag blev nyfiken. När jag reserverade hans senaste diktbok "Skapelser" som kommit ut nu i år så var det kö på den. Det tillhör inte vanligheterna att det är kö på en diktbok, vilket ju säger en del.

Boken är tjock och full med ord. För mig som älskar ord och språk så var det en ren fröjd att få dyka ner i hans poesi. Malte Persson är helt uppenbart en ordkonnässör. Han leker med ord och uttryck, använder sig av olika former och jag får en känsla av att han haft roligt när han skrivit.

Jag kommer att ge er två dikter som jag fastnat för.

Temat för boken är väl skapelsen som titeln antyder. Men det är varierade texter, ibland på rim ibland inte. 

Jag kommer att läsa mer av honom och förmodligen återvända till de här dikterna jag nu läst.

 

 

 Det naturliga urvalet (II)

En repris 

Det kommer dagar efter homo sapiens.

Det kommer soluppgångar

vilka inte väcker känslor.

Det kommer inget efter grammatiken.

Det sista ordet i det sista dramat

sätter punkt för dramatiken.

Dinosaurierna skrev inga dikter.

Människomusik ska ingen minnas.

Kreationer

Jag bläddrar igenom mina gamla dikter-

de som är samlade i kollektioner

och hänger tryckta tätt i trånga böcker

likt klänningar på rad i garderober,

men även ofärdiga, ouppvisade,

som lagts på hög i lådor där de glömts.

De påminner om händelser och tider:

Den där, när bar jag den? Och den?

Så lustigt ändå modet var- och jag.

Den här är snygg, men passar någon yngre.

En fläck som stör...Men kanske kan fås bort?

För genomskinlig denna, och för kort.

Den högtidliga grå- så lång den är!

Ett prima material, men illa sydd:

ett slöseri med tyg, för många veck.

Jag hade inte övat upp min blick.

Men hade bättre fantasi än nu?

Och här en vacker vit jag helt har glömt. 

Men också mycket simpelt krafs som väntat.

Min vanliga fäbless för glans och glitter,

för bling och blanka ytor och paljetter...

Och denna! haha! vilken galenskap!-

vad tänkte jag på? vad såg jag i den?

Jag stänger åter mina böckers skåp.

Jag längtar efter något enkelt.

En liten svart jag inte skrivit än.

 

Kan det vara våren som är här?

 Påsken blev precis så härlig som jag hoppats på. Vi firade femtonåringen som verkade nöjd med sin födelsedag och uppvaktning.

Vi hade rätt så kallt men soligt i tre av sex dagar i alla fall. Skaren var fantastisk! Man kunde gå vart som helst både i skogen och på sjön.

När vi kom hem sent på fredagskväll så snöade det och var inte så förskräckligt roligt väder. 

Nu är vardagen igång igen och jag har kommit över jobbångesten, vi var något sänkta i familjen vid tanken på att trava iväg till våra vardagssysslor igen men som vanligt så går det ju bra när man väl är igång.

Idag har jag haft en BVC-grupp, den första sedan pandemin. Jag var lite nervös innan eftersom jag kände mig ringrostig men det gick bra och var superkul. Det är svårt att inte bli på bra humör när man får hänga med ett gäng bäbisar.

Igår kändes det plötsligt som vår. Solen sken, det var varmt och eleverna på skolan sprang omkring med bara armar. Det har varit lika fint idag och min son som varit ute i skogen och orienterat med skolan beklagade sig över hur sjuukt varmt det var. Aldrig är det riktigt bra.

Eftersom det var länge sedan jag bloggade sist så har jag hunnit läsa rätt så mycket.

 

"Den italienska flickan" är den senaste i raden av böcker av Lucinda Riley. I förordet får man veta att det är ett gammalt manus som författaren grävde fram 2014 när förlaget frågade om hon inte hade något de kunde ge ut. Lucinda Riley hittade detta, skrev om det och det gavs ut. Nu, tio år senare, hakar det svenska förlaget på och ger ut den i översättning.

Tyvärr så tycker jag att den inte är riktigt lika bra som hennes andra. 

Rosanna växer upp i en fattig italiensk familj. Hennes storasyster är den vackra flickan som föräldrarna är stolta över medan Rosanna och hennes bror mest får stå tillbaka. 

Rosanna har dock en fantastisk röst och med broderns hjälp går hon i flera år, i smyg, hos en sånglärare.

Hon får chansen att studera vidare, trots allt, och framtiden verkar mycket lovande. Men Rosanna har varit kär i operasångaren Roberto Rossino, son till familjens vänner, sedan hon var elva år. 

Roberto har fina sidor, men är också en diva på många sätt, egoistisk och självupptagen och Rosanna offrar en hel del för sin kärlek.

Nja, som sagt, inte Lucnda Rileys bästa bok...

 Äntligen är det lördag igen. 

Jag var så trött igår att jag nästan sluddrade, redan när jag kom till jobbet och inte blev det bättre under dagen. Det var som att hela veckans vedermödor ramlade över mig. 

Påsklovet som hägrar nästa vecka kommer att bli ljuvligt. Att få sitta i en snöhög, förhoppningsvis med snö som droppar från träden, vårfåglar som kvirrar och fladdrar och sol. Även om det blir svinkallt eller jämngrått och snöoväder så kommer påskkänslan att få det att kännas vilsamt. Påsken vinner över julen, så är det bara.

På påskafton, om exakt en vecka, firar vi 15-årskalas. Tänk att man är förälder till en femtonåring. Lite svindlar det allt när man tänker på det. 

Idag ska jag ut i trädgården och gräva ner en bokashihink, om det inte är för hårt i backen, grädda våfflor eftersom det är våffeldagen  på  måndag och vila upp mig. T och P ska eventuellt roa sig med att gå på öl och whiskeymässa i eftermiddag. T fick det i present förra året av min syster och svåger och de hade så trevligt att de tänker gå även i år. Tyvärr är svågern inte hemma så han kan inte följa med.

 

Ungdomsboken "Jag vill inte möta världen i tårar" av Sara Wikman handlar om 14-åriga Sanna som bor i Kramfors. Det är 90-tal och livet handlar väldigt mycket om killar, att passa in och inte framstå som fjortis. Bästa kompisen Marie är den som styr och är väl inte alltid den bästa vännen. Sanna är kär i den äldre Johnny som är den snällaste och snyggaste killen, men som också håller på med droger och är lite opålitlig. 

Sanna och hennes syskon älskar sin farbror Ted men han håller också på med droger och är familjens stora bekymmer.

Så dyker Rebecka upp. Sanna kan inte motstå henne och de blir bästa vänner. Men mer och mer känns det som att det är mer än vänskap. Kan man vara kär i en tjej? Kan man vara kär i både en kille och en tjej samtidigt? Och vad skulle Rebecka säga om hon visste hur Sanna känner det?

Även om jag själv levde ett helt annat tonårsliv på 90-talet så finns det förstås en viss igenkänning. Den där osäkerheten och oron för att inte platsa... En annan sak som jag hoppas har förändrats sedan dess är det där att killar hade så många rättigheter och att så fort en tjej gjorde "fel" så blev hon anklagad. Så många gånger tjejer blev dömda, av både killar och tjejer, när de gjorde saker i närheten av sådant som killar gjorde hela tiden. Exempel på det jag menar är tjejer som hade sex, drack, eller bara tog plats.

  

"Munkavle" av Sofie Sarenbrandt är en upprörande och sorglig historia om just det här med skuld och skam. Som åttaåring började en tid av sexuella övergrepp av en äldre man i hennes närhet. Övergreppen fortsatte tills hon var tretton och det förstörde i stort sett hennes liv. Hon vågade aldrig berätta för någon och föräldrarna kunde aldrig förstå varför hon var deprimerad, hade ätstörningar och mådde dåligt under hela sin barndom och tonårstid. 

När hon som vuxen äntligen vågade be om hjälp, i desperation efter att ha planerat att ta självmord, så fick hon inte den hjälp hon behövde från vården och myndigheter. Tack och lov så trodde familjen på henne och försökte stötta henne även om de på många sätt var handfallna och inte visste hur de skulle hjälpa henne.

Efter att Sofie berättat sin historia i radioprogrammet "Sommar" så fick hon mängder av svar och brev från människor som tackade henne för att hon hjälp dem att sätta ord på sina egna erfarenheter.

Jag blir alltid så upprörd när jag läser eller hör om sådana här historier då det fortfarande inte är självklart att offret får den hjälp och bekräftelse hen behöver.

Sista boken idag skulle behöva ett helt eget blogginlägg egentligen. Det kan vara den viktigaste boken jag har läst på väldigt länge. Det jobbiga med den är att en hel del åsikter som författaren Björn Ferry har krockar så hårdhänt med mina egna. Det bästa är att en hel del åsikter krockar hårdhänt med mina egna. "Hur fan ska vi ha det" är den före detta skidskytten Björn Ferrys dagbog ubder 2022 och 2023.

Varför krockar hans tankar och åsikter med mina? Han och frun, armbryterskan Heidi, bor i Storuman med sina barn, lever nära naturen och intresserar sig mycket för hållbarhet och miljö. De flyger inte, försöker undvika kött som inte är miljövänligt och engagerar sig i hållbart skogsbruk. Samtidigt så ifrågasätter Björn Ferry miljörörelsen, han lyssnar ordagrant på vad politikerna säger och röstar därmed på en SD-politiker i kommunvalet. Han tycker Patrik Sjöberg gör ett bra jobb när han söker upp en pedofil med sitt Dumpenprojekt  och han köper inte helt tanken på det här med naturskogar och att låta skogen sköta sig själv.

Jag himlade med ögonen mer än en gång när jag fick ingående beskrivningar av middagar, Heidis och Björns sexliv och annat väldigt vardagsrelaterat som kändes som för mycket information. Samtidigt så är det ju det som är intressant med dagböcker, att få tjuvkika in i en annan människas huvud.

Björn Ferry verkar också vara en oerhört intensiv person. Han tvekar inte att ta kontakt med människor som kan ge honom svar på olika frågor. Jag kan tänka mig att det finns de som hukar och smyger åt ett annat håll när han kommer ångande och vill diskutera. Fast, det kanske säger mer om mig än honom.

Så varför är den här boken så viktig?

Den fyller ett hål i litteraturen och debatten, ett inlägg som jag saknat och inte funnit någon annanstans. I vår svartvita och polariserade värld så behöver vi möta åsikter som inte passar in i vår egen världsbild. Vi behöver få nya vinklar och kunna möta dem som tycker annorlunda än vi. Björn Ferry har en mycket viktig poäng i sitt resonemang när han skriver att vi måste hitta sätt att leva där det är värt att göra en omställning. Världen kommer aldrig att förändras så totalt att alla kommer att göra "rätt" . Vi måste ha förståelse för att även de som tycker annorlunda kan ha poänger och det gäller båda sidor. 

Jag kommer att tänka länge på den här boken och hoppas på att hitta fler, liknade böcker. När jag läste så insåg jag att det här är exakt det jag behöver. Jag jobbar också stenhårt på att få min far och andra i min närhet att läsa för jag vill diskutera det här!

 

Igår hade jag en väldigt rolig, om än något intensiv, dag. Först på morgonen kom ett gäng 3-4 åringar, 29 stycken för att vara exakt. De har temat närområdet på förskolan just nu och ville därför besöka biblioteket. Jag berättade lite, visade några böcker och sedan fick de botanisera bland hyllorna. Ett enormt entusiastiskt och glatt gäng, lite svårt att sitta still ens en minut. När de satt på golvet framför mig på små sittdynor så tänkte jag osökt på poppande popcorn. 

På kvällen var det dags för bokcirkel. 

Vi pratade om Björn Wimans bok "I en sal på lasarettet" som handlar om hans mamma som fick tbc som liten och bodde en längre tid på sanatorium. Boken är katalogiserad som biografi men vi var rörande överens om att det var mer en faktabok. 

När jag läste den så fick jag många insikter om varför samhället ser ut som det gör, hur vi påverkas idag av den politiska agendan förr med mera tack vare Björn Wimans ambitiösa redogörelse för epidemier och deras ursprung. Några i bokcirkeln tyckte att det var för rörigt och för mycket information men jag tyckte att det var bra. Ibland behövs mycket information för att helhetsbilden ska bli klar.

Kvällens höjdpunkt var nog ändå en av deltagarna, helt ny för oss, som berättade att han var årsbarn med Björn Wimans mamma och att han också legat på sanatorium i sju månader som femåring. Han kunde berätta mycket och kommenterade och bekräftade en hel del av innehållet.

Som en liten motvikt till det allvarliga ämnet tbc så har jag också klämt Jenny Colgans senaste. Hon har satt igång med en ny serie. "Under en rosa himmel" heter boken och handlar om Morag som är pilot, en i raden av flera generationer. Hon blir hemkallad från sitt jobb av sin farfar som är sjuk. Hon behöver hjälpa till att flyga det lilla familjeplanet som kör runt till olika öar, fraktar folk och annat. Morag går motvilligt med på det, motvilligt eftersom hon ska på jobbintervju och dessutom helst vill hänga med nya pojkvännen.

Hemma händer det förstås saker som gör att allt ställs på ända och livet tar en ny vändning. Bra som alltid med Jenny Colgans böcker och kul med en huvudperson som inte bakar eller säljer böcker som i hennes andra serier.