Drygt en dag kvar av 2016 och det börjar göras sammanfattningar och bokslut. För min egen del blir det nog inga nyårslöften. De brukar vara så svåra att hålla. Men lite önskemål och förhoppningar inför det nya året har jag såklart.
Året har haft både uppåt- och nedförsbackar. Mitt nya jobb är ju den största nedförsbacken och det bästa som har hänt mig på väldigt länge.
Trump  miljöförstöringen och flyktingpolitiken får väl ses som de tyngre uppförsbackarna man kan hamna i. Men, just att det är så genomusla saker som har hänt har ju också gjort att människor tvingats att ta ställning och säga ifrån. Och det räcker inte ens att säga ifrån, läget har blivit så akut på olika fronter att man märker att folk börjar göra saker som motvikt till det usla.
Jag hoppas att 2017 blir året då vi inte bara förfasar oss utan att det är det år då vi gör en massa bra, förnuftiga saker!

På bokfronten har jag några små förhoppningar. Mitt mål är att läsa lite fler manliga författare, att plöja några klassiker (kanske "Röda rummet" som har legat på läslistan rätt länge vid det här laget). Jag ska också försöka läsa lite mer poesi har jag tänkt. Det blir nästan aldrig av att läsa dikter och det är så synd när det finns så mycket bra.
Bara för det ska ni få en dikt  av Elsie Johansson som jag tycker om. Den är ur "Potatisballader" som kom 1981och handlar om hennes uppväxt och förhållandet till föräldrarna, i första hand pappan. Jag har valt den för att det handlar om Uppsala och jag tycker om känslan av försiktig glädje i den. Den som läst Elsie Johansson känner igen sig.

Hatade ingen.
Älskade mamma.
Trodde på Gud.
Släpade på böcker och sopade farstun. Tänkte
att en dag är jag äntligen framme.
Visste inte var.
Det kom som små ilningar ibland av förväntan.
Bubblor av en glädje.
Det kunde skämma till
som av ljus ifrån en rymd.
Det satt i dörrhandtaget på Stadsbiblioteket,
det fanns i själva fukten på gatorna ibland.
Jag kände det i vinden. Jag hörde det i bruset.
Det luktade från väggarna.
Det satt som en svikt i stegen
när jag gångade på broarna
över Fyrisån.

Feelgood? Njae, kanske inte...

Den här boken har jag läst efter en rekomendation från en låntagare på biblioteket. En man som sa åt mig att den var en rolig och lättsam feelgood-bok. Samma sak står för övrigt på baksidan av boken. Jag tog den och tänkte att det skulle passa perfekt så här i julhelgen.
Men, nja, feelgood kan jag inte säga att jag tyckte att det var.
Lättläst och bra, javisst. Men personerna är; en alkoholist, en olycklig och stel prästfru, en dömd sexförbrytare, en mobbad och ensam poet, en misshandlad kvinna och en tonårstjej med bacillskräck (och ett par ytterligare karaktärer). De är alla ensamma, passar inte riktigt in och vet inte hur de ska ta makten över sina liv. Deras vägar korsas under en midsommarhelg och de påverkar varandra på olika sätt. Det slutar på ett feelgood-aktigt sätt måhända, men större delen av boken får mig att känna mig smått deppig.
Jag rekomenderar den, men tro inte att du kommer att fnissa eller mysa under de första två tredjedelarna...

Jultips!

God fortsättning på julen!

Vi hade en trevlig dag igår med glada barn, god mat och Kalle Anka. Fast nu förtiden är de vuxna mer noga på Kalle än barnen, för att vara helt ärlig. Min generation kan inte direkt tänka sig att strunta i det, medan den yngre generationen, i vårt sällskap i alla fall, tycker att det är lite halvtråkigt och samma jämt.

Jag har fått två böcker i år, av min syster som vet vad jag behöver.

Som vanligt har jag gett bort en hel del böcker.
Idag slappar vi, äter rester och gör exakt vad vi vill. Jag har sett "Barnmorskorna i East End"  julspecial på svt.play. Mycket bra en sådan här dag. Dessutom har jag sett första delen av en dokumentär som heter "Kvinnorna på fröken Frimans tid", som handlar om kvinnorna som kämpade för den kvinnliga rösträtten, oerhört intressant. Den var för övrigt också på svt.play


Så kommer vi till dagens boktips, två ungdomsböcker som inte gick att sluta läsa när jag väl börjat.
Jag antar att Meg Rosoff är en välbekant författare för alla som intresserar sig för ungdomslitteratur. Det är först nu jag har tagit mig för att läsa något av henne och jag ser nu fram emot alla hennes böcker.
"I begynnelsen var Bob" är en makalös historia som förklarar en hel del av alla de galenskaper som finns i världen. Tänk dig att planeten Tellus ska skapas. Eftersom det är en liten pluttig planet, avlägset belägen i solsystemet så är det ingen av gudarna som är så värst intresserad. Så det hela slutar med att den pokerälskande, vindrickande och något oseriösa gudinnan Mona vinner jobbet som Gud i ett pokerspel, eftersom den som från början fått jobbet har dragit sig ur. Mona ger jobbet till sin lika oseriösa tonårsson Bob och så kör det igång.
Bob hafsar sig igenom skapelsen på sex dagar och sedan slappar han den sjunde. Bob skapar många intressanta varelser, men han gör också ett stort misstag. Han skapar en varelse, människan, till sin avbild. Man förstår ju att det aldrig kommer att gå bra. Mister B, Bobs hjälpreda, är den som gör det verkliga jobbet och försöker svara på alla böner till Gud. Bob, han raggar mest på brudar och sover.
Boken är väldigt kul och galen, men samtidigt kan jag inte annat än känna att världen är precis så galen att det här kunde vara sant och att den skulle kunna förklara en del.
Min plan är att ha en bokcirkel för högstadiet efter jul och jag tror att denna bok kommer att vara perfekt. Hoppas bara att jag kan locka ett gäng...

Mitt nästa tips är "Matchad" av Ally Condle, en dystopi som handlar om ett samhälle där allt är tillrättalagt; vad du ska äta, var du ska bo, vem du ska gifta dig med och till och med när du ska dö.  Cassia är inte den som ifrågasätter Samfundet, som styr allt. Hon lever med sin familj, trivs med sina vänner och väntar med spänning på att få veta vem hennes blivande livskamrat ska vara. Men ett misstag sker och den perfekta planeringen skevar plötsligt en liten aning. Det, och det faktum att hennes farfar på sin dödsdag ber henne att tänka själv, räcker för att hon plötsligt ska börja ifrågasätta vissa saker. Men Samfundet vill verkligen inte veta av något sådant.
Jag har del två och tre av triologin på nattygsbordet och längtar efter att få läsa vidare...

Julavslutningsdagen är en härlig dag, vare sig man själv avslutar eller inte. Glada elever och lärare har tittat in, hejat, lämnat och lånat och önskat god jul!
Tyvärr missade jag min egen kottes avslutning, med teaterframträdande! Jo minsann... Klassen spelade upp sagan "Vanten" för föräldrarna och enligt den stolte fadern så var vår pojke en fantastisk fladdermus, och väldigt fladdrig. Han försökte filma så att jag skulle få se, men det var i stort sett omöjligt tydligen, eftersom fladdermusen fladdrade så mycket åt olika håll.
Nu är de på badhuset och firar.

Apropå bad...
Dagens boktips är "Augustenbad en sommar" av Annelie Jordahl, en mångbottnad historia om poeten Andreas Öhman, som efter att ha roat sig lite väl mycket under för lång tid, skickas till kurorten Augustenbad av sin fru för att under en sommar nyktra till och styra upp sitt  liv.  Det är en högst motvillig poet som anländer och han ser verkligen inte resan som en rekreation, snarare fängelse. Andreas har svårt att stå emot vackra kvinnor och på Augustenbad träffar han på den unga glansstrykerskan Maria och den vackra, men svårt sjuka rättsrådinnan Amanda Eggerts. Det blir en lång och omtumlande sommar på många sätt.
Annelie Jordahl har förmågan att berätta en fängslande historia, samtidigt som hon väver in kön- och klassdiskussioner. Man läser och blir ömsom arg på karaktärerna, ömsom tycker man synd om dem. Det är omöjligt att hålla sig oberörd.

Nu så här på mållinjen av terminen är vi sååå trötta. Varje morgon är en plåga, till och med för mig som ändå fortfarande tycker det är kul att åka på jobbet. Det är förresten tur att jag gillar jobbet för jag är inte ledig så mycket.
Cykeln står just nu parkerad för det är snorhalt.
På biblioteket råder det  just nu julyra. Många vill lämna tillbaka allt inför julen. Det nya året ska vara tomt och fräscht, med nya möjligheter (verkar det som). Andra tänker precis tvärt om, bär hem stora bokhögar för att inte riskera att bli utan läsning när julen kommer.  Själv hör jag förstås till den senare kategorin, inbillar mig att jag ska hinna läsa mängder av böcker samtidigt som jag ska komma i kapp med mina serier på Netflix och svt-play och sticka två par sockar och däremellan hinna umgås med familjen. Och så, ja, just det, jag jobbar ju lite däremellan också.

"Mambo i Chinatown" av Jean Kwok är en bok jag varmt rekomenderar. Det är en feelgoodroman om den 22-åriga Charlie, född i USA, men uppväxt med en mycket konservativ och traditionell kinesisk pappa. Mamman var dansös ,men dog i en mystisk sjukdom och lämnade pappan med sina två små döttrar. Nu är han nudelbagare och Charlie diskar på samma restuarant. Charlie slits mellan traditionen, önskan om att vara pappan till lags och drömmen om ett annat liv. När hon får ett jobb i receptionen på en exklusiv dansstudio så ställs de olika sätten att leva mot varandra och Charlie måste välja sin väg.
Boken är perfekt för en ledig dag, under en mysig filt och den lämnar en med en varm och glad känsla.

Så här i jultider vill man bara mysa, läsa roliga och varmhjärtade böcker och äta godis. Men, speciellt i år har jag svårt att slå mig till ro och glömma allt elände som finns. Senast i morse läste jag John Rockströms varning om värmeböljan i Arktis .
Nästa sak jag läste var om Vi står inte ut!  Det är en facebookgrupp som kämpar för att hjälpa människor som utvisas och skickas tillbaka till krig, tortyr och en mycket möjlig död.
Jag vet ibland inte vad jag ska oroa mig mest för eller engagera mig i.
Så, jag försöker hjälpa de människor jag stöter på, skänker en slant när jag kan, tar bussen i stället för bilen, försöker lära mitt barn att vara empatisk, omtänksam och rädd om allt som lever, inklusive vår planet och slutligen så läser jag böcker som ska hjälpa mig att förstå.
Den lilla Novellixnovellen "Farväl till dem på land" av Marjaneh Bakhtiari är en sådan. Barnet som har förlorat sin mamma och bor med sin pappa och farmor i ett hus, med en massa andra. De vet att de måste ta sig över havet till ett annat land för att överleva. Allt är osäkert och inget vet vad som ska hända.
Den gör ont i magen att läsa men det kan aldrig bli så hemskt som för de människor som är med om det på riktigt.

Det fanns en tid när vinter var vinter. man visste att när snön kommit på riktigt så låg den där ett bra tag. Så är det inte längre, i alla fall inte här. I förrgår regnade det och var kolsvart och trist. igår kom snön igen och det har snöat sedan dess. Så  nu är världen vintervit. Vi har varit ute och skottat och lekt i snön och kaninen kämpade med snöklumpar i morrhåren. Nu hoppas jag att det får vara så här över jul, det vore så härligt.


Jag vill tipsa om två böcker som handlar om böcker och läsning. Författare till båda är Nina Frid, som startat Bokcirklar.se 
en av Sveriges största mötesplatser för läsare på nätet. Nina Frid är bibliotekarie. Hennes bok "Slutet på boken är bara början" handlar om bokcirklar och boksamtal på nätet. Där finns många tips och berätttelser om läsning, cirklar, historia och annat smått och gott.

Hennes andra bok är ny för i år och heter "Läsa, läka, leva! om läsfrämjande och biblioterapi" och handlar om bokens helande kraft, som titeln säger; läsfrämjande och biblioterapi.  Kan man använda läsning och boksamtal som medicin och terapi? I bland annat England och Finland finns det redan.
Båda böckerna är väl värda att läsa.

En lyckad dag, igen!

Har jag sagt att jag älskar mitt nya jobb? Jaha, det har jag...Kanske blir lite tjatigt i längden, men idag har det varit en sådan rolig dag igen.
Förmiddagen med de där mindre barnen som ser biblioteket som en skattkammare och mig som en trollkarl som kan plocka fram allt de behöver (nästan i alla fall). Nu känner jag många elever på skolan så bra att jag börjar få förtroenden, som att någon har klippt sig, att någon ska till badhuset eller bara att de längtar tills på lördag för då ska de hämta sin nya kanin. Ja, ni vet...

Efter lunch kom Alex Haridi, en sådan trevlig ung man, som mormor skulle ha sagt. Jag fick följa med när han träffade åttorna och det var riktigt bra. Slutligen kom då eldprovet. Jag skulle se till att han kom till tåget. Det gick också och jag känner mig supernöjd. Tänk att ha ett jobb där man får läsa bra böcker och sedan hänga med författarna. Och betalt får man till på köpet! Jag måste ha god karma just nu!

Under filten-böcker

Imorgon är det en stor dag, igen. Då kommer författaren Alex Haridi till vår skola. Han ska träffa årskurs 8 och prata om sin bok "Huset mittemot" som jag bloggade om den 23 augusti 2016.
Sedan ska jag skjutsa honom till tåget och det känns nervöst. Tänk om jag kör fel? Sannolik händelse när det är jag.

Jag tycker att det vore mysigt med en under filten-lista så här kommer några böcker som kan få en att glömma decembermörkret för en stund.
 

Under filten-böcker

*  Eleanor and Park (Rainbow Rowell)

* Rabbit Hayes sista  dagar (Anna McPartlin)

* Flyga vilse (Kristin Hannah)

* Den sista fristaden (Tracy Chevalier)

* Alla dessa vackra nederlag (Jess Walter)

* Det lilla bageriet på strandpromenaden (Jenny Cogan)

* Nattens cirkus (Erin Morgenstein)

* Den japanske älskaren (Isabel Allende)

* Miniatyrmakaren (Jessie Burton)

Så var det andra advent. Vi har haft en mysig helg med middagsgäster igår och fika på stan idag. Just nu är mina killar och badar med sina kusiner. Själv lyssnar jag på min bästa Spotifylista i mina nya fantastiska hörlurar (det är ett makalöst ljud) och försöker ladda inför veckan. Jag älskar mitt nya jobb, men det har varit lite mycket ett tag. Jag har jobbat extra, inte tränat på flera veckor vilket gör att jag sover dåligt och stressat runt så där som man ofta gör i december.Men, det ska väl ordna sig...
Vi gillar verkligen årets julkalender! Det är julkänsla, spännande och lite humor.
Radiokalendern gillar vi också.

Agneta Sjödin har skrivit några böcker av vilka jag läst två. Ibland uppskattar jag att läsa något lite historiskt, lättsamt och andligt. Jag är inte religiös på något vis utan läser det som rena berättelser. När man läser Sjödin är det berättelsen man vill åt, inte språket. Det blir helt uppenbart speciellt när man just läst en språkligt vacker bok som "Miniatyrmakaren". Men det får man räkna med. Man får inte heller tänka att det är fakta utan det är ju en symbolisk skönlitterär historia. "Ett ljus i mörkret" handlar om Lucia, på Sicilien, som är mer känd som Santa Lucia. Hon föddes 286 e.Kr. och det här är berättelsen om hur hon växte upp i ett samhälle där kristendomen var något som inte uppskattades av de styrande och rika. Lucia växer upp med sina föräldrar och de två frigivna slavarna Tobuk och Nomi. Från det Lucia var liten ville hon hjälpa fattiga och de som hade det svårt. Hon valde att viga sitt liv åt att hjälpa andra trots att hon visste att det skulle straffa sig. Och det gjorde det...

"Ängeln utan vingar" av Maud Mangold är en barnfantasy där man går in i en spännande och vacker saga. Boken är ovanligt egen och ändå klassisk. Tea och Gabriel är bästa vänner och alltid tillsammans. Ingen av dem passar riktigt in. Så, en dag, försvinner Gabriel och Tea känner sig väldigt ensam. När den underliga flickan Hilja dyker upp och ber Tea följa med så gör hon det. Därmed hamnar Tea i ett spännande och sagolikt äventyr där hon tillsammans med Hilja möter skednäsor, månharar, håvnarrar och andra ovanliga figurer. Det här är första delen i en serie där två böcker kommit ut (del två heter "Dimmornas dal") och den tredje är på väg. Jag kommer att ge bort den första i julklapp till en 11-årig fantasyslukare och väntar med spänning på att få höra vad hon kommer att säga om den.

Idag har det  varit BVC-träff igen på biblioteket. Denna gång skulle jag klara mig själv och jag var lite nervös. Att ställa sig framför en massa barn och hålla låda är aldrig några problem. Med åren har jag också lärt mig att leda föräldramöten i olika former utan att jaga upp mig nämvärt. Men det här kändes läskigt och det var väl kanske inte mitt mest briljanta framträdande i livet. Men, de små bäbisarna och deras mammor visade sig vara ganska förlåtande. Och min största supporter idag var en kul tremånaderstjej. Hon skrattade ända ut i tåspetsarna samtidigt som hon dreglade uppspelt varje gång jag tittade på henne, mycket bra för självförtroendet.

Nella är arton år när hon blir bortgift med den rike och mäktige handelsmannen Johannes Brandt. Hon flyttar från den lilla byn till Amsterdam och förväntar sig ett nytt liv, med ett stort hushåll och familj. Men när hon kommer fram till sitt nya hem är Johannes inte ens hemma. I stället tar hans stränga syster Marin emot henne. Huset och människorna som bor där är fyllda med hemligheter och Nella känner sig ensam, frustrerad och besviken. I bröllopsgåva ger Johannes henne ett dockskåp. Nella beställer möbler från en miniatyrmakare. Möblerna kommer men det verkar som om miniatyrmakaren vet mer om Nella och hennes nya familj än hon rimligen borde. Hemligheterna avslöjas som man skalar en lök. Ingenting blir som Nella hade trott och det finns faror som lurar.
Jag tyckte mycket om boken. Från början blev jag intresserad av den på grund av det fantastiska omslaget. Jag hade hört om den men hade ingen aning om vad den handlade om. Jessie Burtons 1600-tals Holland är levande och strängt. Det gällde att följa stadens regler, annars råkade man illa ut.

Kraja

Det var ju Kraja som var musikteatergruppen som kom till biblioteket igår! Jag var så uppihejsan över mina uppgifter med möblering och fika att jag inte hade reflekterat över det. Med föreställningen Helgas resa sjöng de och berättade de  för fyra- och femåringarna om Helga som ville hitta sånger till sin farmor och begav sig ut på vandring. Det var jättebra. Publiken var också jättebra, helt uppslukade av sagan. Den enda som nog kunde ha skött sig bättre var jag. Jag hade ju glömt att köpa ost och i villervallan la jag aldrig fram någon smörkniv. Puh, jag blev också lite extra nervös när jag mitt i alltihop förstod vilka som var där. Nåja, kul var det i alla fall.

Ni får en sång av Kraja,från 2013, men en julsång eftersom vi snart är framme vid första advent.


Den signade dag

Läsvärd tonårskärlek

Så var den här helgen nästan slut. Imorgon är det skolteater på biblioteket. Jag är lite nervös, inte så att jag ska uppträda eller så, men jag ska ta emot teatergruppen, bjuda på fika (och jag har glömt att köpa ost...), möblera så att de kan spela och så att alla barnen ska rymmas. Ja, mycket spännande blir det.

På tisdag kommer en kollega och ska nåltova, också spännande.  Det händer saker varje dag.

"Du bara" av Anna Ahlund utspelar sig i Uppsala vilket fick mig att kolla in boken från början eftersom jag ju kunde känna igen gatorna. Det är sommarlov och sextonåriga John tillbringar sommarlovet hemma i stan med sin storasyster Caroline. Caroline blir intresserad av Frank och tar med honom hem. Men när John och Frank träffas så är det mellan de två som det slår gnistor. Situationen är inte enkel eftersom Caroline är van vid att få som hon vill och inte är intresserad av att bli brädad av sin lillebror. Det finns också andra saker som gör att det inte är en enkel kärlekshistoria. Jag tyckte mycket om boken och rekomenderar den varmt. Någon som jag pratade med hade synpunkter på att det var väldigt mycket sex och därför inte lämpligt att rekomendera till tonårselever. Och ja, det är ingående sexbeskrivningar men inte det värsta jag har läst. Däremot tror jag att personen i fråga (en man) hade lite jobbigt med att det var mellan två killar. 

                                                           

Blogginlägget avslutades lite rumphugget igår eftersom jag plötsligt var sekunder från att somna med pekfingret på tangenten. Det jag tänkte skriva (tror jag) var att  jag lärde mig lite om hur det kan vara att leva med en annan verklighet och att man kanske inte är så annorlunda trots att man upplever andra saker än den genomsnittliga personen. Intressant var också att läsa om hur självklart det var i hennes lilla by att folk kunde se genom olika dimensioner och hur man använde det i det vardagliga livet. Och då pratar jag förstås om "Hon som ser" av Eva Wiklund.

Dagens inlägg kommer att handla om en barnbok.
Rune är en vanlig kille. Han och hans kompis bygger på en koja, men ett gäng med stora killar förstör den. Rune känner sig lite ensam. Hans morfar har just dött, mamma och pappa är ledsna. Men så sitter morfar där, på en sten och Rune får prata med honom. Och Rune får en idé om hur han ska hämnas på de där jobbiga killarna. Så på nätterna förvandlas han från den vanlige Rune till superhjälten Brune! Och han får sin hämnd, på ett något oväntat sätt. Hur det går? Ja, det tänker jag inte berätta. Klart läsvärd för bokslukare i lågstadieåldern.

Boken heter "Brune" och författaren är Håkon Övreås.

I den andra delen om Maj så har de två barnen blivit några år, Maj har hittat lite mer sin roll i familjen. Äktenskapet är inte direkt känslosamt, men det finns ändå någon slags balans Familjen flyttar till ett nybyggt, större hus. Allt ser bra ut på ytan. Men Maj mår ändå aldrig riktigt bra. Hon klarar inte av att uttrycka sina känslor och det blir mest gnat och stickiga kommentarer. Maj förstår sig inte på sin dotter som älskar sin pappa mest i hela världen och som är trulig och inte bryr sig om vad andra ska tycka. Det gör nog lite ont i Maj ändå, att det är så.
Att städa och vara den perfekta husmodern är fortfarande det viktigaste, men Maj längtar också efter något annat, att få känna sig ung och fri.
Katastrofen kommer när Tomas inte klarar kraven och förväntningarna och får ett rejält återfall i sitt drickande.

"Hon som ser" av Eva Wiklund handlar om mediet Anna-Lena Viklund. Den här boken hittade jag på biblioteket av en slump och blev lite intresserad, dels av att få veta hur det egentligen är att var medial, dels för att hon kommer från en liten by utanför Vilhelmina, som jag åkt förbi många gånger. Jag gillar ju att läsa om platser och människor jag känner igen.
I boken får man Anna-Lenas livshistoria. Det börjar med uppväxten där det var vanligt att folk hade mediala förmågor som de använde praktiskt. Som tonåring försökte Anna-Lena tränga undan sin förmåga och låtsas som att den inte fanns där. Men det gick inte så bra, Man får läsa mycket om vardagen och hur Vikström utvecklar sin förmåga och hur hon bestämmer sig för att det är något positivt. Språket är inte det mest imponerande, men jag tycker att jag lärde mig saker

När jag började läsa den här boken så definierade jag den som en historia om olycklig kärlek. Sara är 23 år, läser kurser på universitetet och skriver. Men den största delen av hennes tankar upptas av olycklig kärlek. Det är Joanna, den vackra skådespelerskan som både vill ha Sara och ändå inte. Joanna lever sitt liv som om hon är på teatern. Hon spelar hela tiden en roll.
Sedan kommer Linnea, tjejkompisen från förr. Sara har varit hemligt kär i henne i åratal, men det har aldrig blivit något. Slutligen dyker C upp, den hemlighetsfulla personen som är fast i sin egen ångest och inte orkar med någon annan.
Det var svårt för mig att komma in i historien och jag väntade hela tiden på att något skulle hända. När jag slutligen nästan gett upp och tänkte att det nog inte skulle bli mer än så, så tog ändå berättelsen en ny vändning och plötsligt började det handla om identitet, om att få vara den man är, att slippa placeras i ett fack. Sara skriver om sina kärlekar och vill visa hur det är att inte passa in, att varje dag gå ut i livet och kämpa för sin identitet. Hon påpekar att ingen som inte varit där kan förstå, men kanske kan den som läser ändå få en aning. Jag tyckte att boken var okej. Jag önskar att jag hade fastnat tidigare.
Ja, förresten...Glömde att berätta att boken heter "Ett så starkt ljus" av Lyra Ekström Lindbäck.

Igår var det en sådan där rolig dag när det var en jämn ström av folk som kom in i biblioteket hela tiden. Barn som hängde med sina föräldrar och bokcirkeln som sitter hos oss ibland. De har så roligt. Jag hör bara hur de skrattar och diskuterar livligt. En sådan bokcirkel ska jag vara med i någon gång! En kille låg och halvsov i en soffa. Efter ett tag frågade han vilka de var som skrattade så mycket? Jag förklarade och efter en stunds funderande konstaterade han filosofiskt att "tja, vissa går på vinprovning, vissa är med i bokcirklar". Jo, så är det ju, kunde inte ha sagt det bättre själv.
Dagen inleddes förresten med "Kura gryning" där jag läste den fantastiska boken "Hermans sommar" av Stian Loe, för ett gäng andraklassare. Det blev superbra och boken väckte, med sina vackra bilder och filosofiska funderingar, en hel del tankar hos barnen,

Så, jag har läst mycket i höst men inte hunnit skriva om allt. Så här kommer en snabb redogörelse...

Jag kommer att skriva mer om böckerna nästa gång.

Jag har världens roligaste jobb! I morse till exempel så kom alla sexåringarna skuttandes, en kille med mössfrisyr och stor glugg plirade mot mig, log stort och tjoade
-hej, du som äger alla böcker!
Fröken och jag tittade på varann och jag suckade och sa
-om det ändå vore så....
Min stora utmaning med sex- och sjuåringarna är de där killarna som bara vill ha läskigt och blod, och inte så mycket text eftersom de ju inte riktigt har lärt sig läsa än. Första veckorna kom jag undan med lite dinosaurier med spetsiga tänder och köttstycken i mungipan och faktaböcker om gamla vapen (om det är en uråldrig pistol på framsidan så måste det ju finnas läskigheter inuti boken, eller?) Tyvärr genomskådade killarna mig rätt snabbt, och tredje veckan spände de ögonen i mig och sa med uppfordrande röst att den här gången skulle det vara läskigt på riktigt! Jag har försökt med läskiga djur, häxor, lättlästa monsterböcker och lite sådant, men de är väldigt bestämda. Nu börjar de ge upp hoppet och satsa på nya kort.. Inte för att det gör saken lättare...I morse ville de ha Pokemon go-böcker, hm...

Jag orkar mest läsa Nora Roberts, fast jag börjar tröttna lite på dem. Den senaste är

Gå till ett bibliotek men läs inte Farliga fantasier!

Här sitter jag, i yllesockar, yllekofta och under mysfilten och har äntligen läst klart om dansk bibliotekspolitik. Huset har inte riktigt hängt med på att det är vinterkyla ute än så det är aningens kyligt här inne. I köket stökar de höstlovslediga killarna och bredvid mig, under bordet sitter kaninen och studerar mig ingående. Jag vet inte om den blicken är nöjd eller uppfordrande. Han är fortfarande inte nöjd med att vara en utekanin, men pälsen är nu tjock och tät och vad han än själv säger så mår han bäst ute på altanen. Den kaninen pratar så mycket strunt ibland och vet inte sitt eget bästa. Artikeln var bra, trots att jag har haft lite svårt att fokusera under dagen. Skulle bara åka och byta till vinterdäck lite snabbt på förmiddagen. För det första tog det en timme och för det andra fick jag veta att mina vinterdäck var tolv år gamla och totalt uttjänta. Jag trodde jag skulle få hjärnblödning när jag hörde det. Det är bara ett par år sedan jag köpte nya däck, trodde jag. Någonstans på vägen har något hänt. Har jag blivit lurad av en verkstad? Det finns två områden där jag känner mig totalt utlämnad och alltid har misstanke om att bli utnyttjad och det är bilverkstäder och tandläkare. De kan göra vad de vill eftersom jag inte kan något själv och det blir alltid dyrt. Slutet på den här bilhistorien är att dagens bilmekaniker nog såg på mig att jag blev lite gråtfärdig, för han beställde nya däck till mig, för ett bra pris, och  bytte till mina nuvarande vinterdäck gratis.
Sedan skulle jag till biblioteket för att låna kurslitteratur. Nehe,..då hade de stängt tidigt idag för att det är allhelgonahelgen (kunde jag ju ha räknat ut med lilltån egentligen). Så det var bara att åka hem igen. Ingen bra och effektiv dag.
Fast nu är det fredag, maten puttrar på spisen, jag har Sofia Karlsson i hörlurarna och kanske ska jag sticka lite på en disktrasa och lyssna på en ljudbok strax.
Efter diverse kringelkrokar i tankarna så ska jag bara säga att artikeln gav mig lite intressanta tankar trots allt. Den handlade om vad som egentligen är bibliotekens och bibliotekariernas  uppdrag? Vad avgör om ett bibliotek är "lyckat" eller inte? För vem har vi biblioteken? Hur mäter vi deras framgång? Måste alla nyttja det? Och sist men inte minst; Ska biblioteken få finnas även om de inte är ekonomiskt lönsamma? Kan man ens mäta det som bibliotek ger sina medborgare?
Under den här hösten när jag fått en inblick i hur man egentligen resonerar så märker jag att så mycket handlar om att kunna mäta framgång för att motivera sin existens. Antalet besökare ska räknas, aktiviteter, antal utlånade böcker, ja allt man kan räkna räknar man. Jag förstår också att det inte är bibliotekarierna som älskar statistik, inte kulturcheferna och inte användarna. Kanske politikerna? Jag vet inte. Men man kan ju inte mäta de där som kommer in varje vecka för att prata bort en stund och läsa tidningen. Inte heller de där skoleleverna, som nästan varje dag tar rundan genom biblioteket för att heja och kolla vad jag pysslar med, eller vill kolla  vad saker och ting egentligen heter på svenska, är särskilt lätträknade. Men det betyder ju inte att biblioteket inte finns för deras skull! Jag har inga bra svar på alla frågor. Men jag vet att det bästa med biblioteken är just det där att de finns för alla. Vem du än är, vad du än behöver och vill ha så är du välkommen. Vi har så få ställen som är utan krav, där du bara kan finnas till.
Hm, jag ber om ursäkt för att jag blir så uppihejsan så här på fredagskvällen, men för mig är biblioteket symbolen för allt jag tror på.  Där är du alltid välkommen, vem du än är, och där kan du få svar på frågor, gemenskap och lugn plats. En plats utan krav och där du kan träffa människor du annars aldrig skulle möta. Okej, nu får jag be om ursäkt för att jag blir lite högtravande till på köpet men jag bjuder på det eftersom det är precis så jag känner. Kanske lever inte alla bibliotek upp till dessa förväntningar men för mig är det vad det är.
Jag går till jobbet varje dag med en glad och varm känsla och det beror inte bara på att jag ska få klappa böcker hela dagen utan lika mycket för alla de trevliga möten jag kommer att ha. Dessutom har jag förstått att jag inte var less på lärarjobbet, jag var bara så trött på allt det där andra, möten, administration, granskning, måluppfyllelse, kritik...ja ni vet.

Och så har jag slutligen en bok som ni inte behöver läsa. Inte ens jag, som står ut med det mesta som Nora Roberts har skrivit kan tycka att "Farliga fantasier" borde ha lästs. Tråkig, ojämställd hjältinna, en hjälte som hade blivit anmäld för våldtäkt direkt om han hade funnits i verkliga livet. Slöseri med tid, men jag hann sticka två disktrasor under tiden eftersom jag hörde den som ljudbok.

Missa inte Ojura av Stina Stoor

Så kom vintern.
Två dagar innan jag skulle åka tåg till Borås så kunde man se glada reportrar som pratade om snöovädret som var på väg in över södra Sverige. Typiskt tänkte jag, det vet man ju att två snöflingor på järnvägen så kan inte tågen klättra över.
Och jo, det blev en spännande Boråsresa, men inte på det sätt jag hade trott. Jag kom fram, sov en natt på hotell, vaknade och var sjuk. Så en hel dag låg jag nedbäddad under täcket och tyckte synd om mig själv!. Den andra dagen kunde jag, med lite darriga ben, delta i föreläsningarna för att sedan ta tåget hem. Tåget var förvisso försenat men det berodde på signalfel, inte på snö.
Resan kändes en aning onödig då jag inte fick ut riktigt vad jag hade tänkt mig.
Idag var jag tillbaka på jobbet.. Först ett bokprat med skräcktema och sedan en bokcirkel för vuxna. Inte så många deltagare, men de som kom hade trevligt, hoppas jag. Jag hade en trevlig dag i alla fall.
Dagens övningar har gett mig en intressant insikt också. Jag gick runt och plockade ihop böcker de vuxna bokcirklarna skulle få ta del av när jag plötsligt insåg att alla mina bra boktips var skrivna av kvinnor. Det var nästan omöjligt att få till en bokhög med balans. De flesta böcker jag kom på med manliga författare var antingen deckare eller biografier och det var inte riktigt det jag var ute efter idag. Några böcker kom med i alla fall och jag bestämde mig på stående fot att mitt nästa fokus blir att läsa manliga författare. Jag menar, det är ju ingen brist på dem direkt.

En liten bok som jag nyss har läst och som jag verkligen kan tipsa om är "Ojura" av Stina Stoor. Av en slump lyssnade jag på hennes sommarprat i somras och blev helt fascinerad. Dialekten, språket och historierna. Berättelserna handlade om hennes barndom, sedda ur barnets perspektiv, med berättarglädje. Uppväxten var egen, man förstår att familjen kanske inte passade in helt i det lilla byn. Barnet som levde i  sin egen värld och när hon inte förstod världen så funderade hon ut egna förklaringar till saker och ting.  Stina Stoor har fått priser för sin bok "Bli som folk" som består av noveller. "Ojura" är en enda novell som handlar om Sandra, kan tänka mig att hon är fem-sex år. Hon bor med sin pappa och tonårssyster. Vi får följa Sandra i hennes värld som består av grodor och andra hittade skatter. När hon går på ett barnkalas får man tydligt bilden av hur familjen ter sig på lite avstånd och vilken relation de har med de andra i byn. Genom beskrivningarna av familjen och hemmet får man en bild av hur de lever samtidigt som man förstår hur Sandra ser på världen från sitt håll.  Mycket läsvärda 25 sidor från förlaget Novellix!
PS: Jag skrev att vintern är här, men trots att det singlar vackra små flingor så är det fortfarande inte vitt på marken.

Tio över fem i fredags var min rapport färdig. Jag trodde aldrig att jag skulle ro den i hamn i tid. Men, ibland jobbar man bäst under press. Nu har jag skickat in den och även om det blir kompletteringar på något sätt så känner jag mig ändå rätt nöjd. Om en vecka är det höstlov. Det är helt galet vad veckorna rusar iväg. Jag har börjat oroa mig för januari. Vad kommer att hända? Var ska jag vara? Biblioteket känns som mitt nu. Jag har planer på vad jag vill göra, projekt jag vill sätta igång med. Men mycket får vänta tills jag vet vad som händer.
I torsdags hade jag i alla fall bokprat i två klasser. Då kom jag ihåg att skolan är en ganska härlig plats ändå. Och att få diskutera med elever om roliga saker är nog bland det härligaste man kan göra. Att vara bibliotekarie är som att plocka russinen ur kakan. Man får göra de roliga sakerna med eleverna och kan bara strunta i mål, omdömen, klassrumsbeteende och matsalstjafs.

"(M)ornitologen" av Johanna thydell handlar om vad som händer med en när ens förälder svikit. Moa är 17 år. Hon bor med sin pappa, styvmamma och halvbror. När hon var två år gammal lämnade hennes mamma familjen. Nu har plötsligt mamman hört av sig efter 15 år och undrat om Moa vill träffas? Absolut INTE!!! säger Moa! Men...kanske ändå? Hon låtsas att hon ska göra ett skolprojekt och spana på fåglar och att det därför passar bra att åka till mamman några dagar över midsommar. Men, det är ju sin mamma hon tänker spana på, eller Göken som hennes kodnamn på henne är.
Moa är väldigt bestämd på att hon inte påverkats av mammans svek. hon har ju haft en bra och kärleksfull uppväxt med sin pappa. Men  ju mer hon funderar på saken desto mer inser hon att det händer något med en när man blir lämnad. Man är alltid beredd på att bli sviken för man vet att det kan hända. Det har hänt. Och hur ska man våga de frågor man har? För tänk om man får fel svar?

Egentligen är jag på väg till sängen. Men jag måste dela med mig av vad H sa i morse vid frukosten.
Vi pratade om hans läsläxa och vilken bok han hade valt den här veckan.

- Vårt skolbibliotek är som en skattkammare. Det man behöver finns där.

Den kommentaren värmde en gammal biblioteksmamma minsann!

Isabel Allende

Äntligen har en snygg, röd cykel flyttat hem till oss, med fotbroms. Det var tur att vi fick det avklarat för nu har jag panik! Veckorna har rullat på och jag har lullat på. Idag insåg jag, med en smärre chock, att min rapport ska lämnas in om en vecka! Och jag som knappt kommit igång. Så nu blir det en vecka med hårdkörning.
Så vad ska man säga om Nobelpriset...Mina känslor är splittrade. Jag gillar Bob Dylan och anser att han är en enastående poet. Men, jag tycker att det finns så många duktiga författare som förtjänar ett Nobelpris. Och Bob Dylan har fått så många priser. Nja, jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här.

Jag har alltid haft en speciell känsla för författaren Isabel Allende, ända sedan hennes första bok.
"Andarnas hus" kom. Hennes senaste roman "Den japanske älskaren" har inte gjort mig besviken.
Alma var bara sju år när hon första gången träffade den japanske trädgårdsmästarsonen Ichimei Fukuda. Mötet är starten på en livslång, men inte okomplicerad kärlekshistoria.
När vi får lära känna Alma är hon över 80 år och har just flyttat in på ett äldreboende. På ädreboendet jobbar Irina, en ung kvinna från Moldavien, som har en svår och tragisk historia bakom sig. Irina blir vän med Alma och hennes sonson Seth. Som vanligt i Allendes historier så vävs olika historier in i varandra och man får en insikt i historiska skeenden.
Det här är en riktigt spännande och bra bok, med ett stråk av vemod.

Jahapp, så var det söndag kväll igen då. Veckorna går så fort. Jag har hunnit med en tur till Borås, umgåtts med mamma och pappa som har varit här i helgen, jobbat och spenderat timmar på IKEA. IKEA- rundan resulterade i nytt köksbord och nya stolar.
Ja just det. vi har också flängt runt på alla affärer där det möjligtvis kan tänkas finnas barncyklar eftersom H behöver en ny. Det har visat sig vara svårare än man kan tro. Vi har egentligen ett krav och det är att det ska vara fotbroms och det är tydligen ett orimligt krav. Förhoppningsvis ska vi komma till skott nästa helg och komma hem med en bra cykel.

På höstlovet ska jag och en kollega hålla i ett bokprat på biblioteket, med
skräck- spöktema.Det har fått mig att plöja en massa barn- och ungdomsböcker och har läst en serie som fick mig att bli lite mörkrädd, mycket bra men jag vet inte hur gammal man ska vara för att klara av den. Det är Magnus Nordin som har skrivit en riktigt läskig zombieserie. Det handlar om två syskon, Elias och Emma, som bor på Gotland. En epidemi har brutit ut och nästan alla på ön har blivit smittade och förvandlats till zombies. Militären har stängt av ön från fastlandet och man får klara sig själv. Jag har läst de tre första; "Elias bok", "Emmas bok" och "Fristaden". Det verkar som att det ska finnas en fjärde också men den har jag inte hittat än. Djungelns lag gäller och förutom att man måste kämpa mot de levande döda så måste man kämpa för att hitta mat och någonstans att gömma sig.

       
                                             

Sven Wollter

En ny vecka rullar på. Igår var jag och H på gympa. Simskolan får vila i år och nu har vi gett oss på kullerbyttor, trampetthopp och den stora utmaningen; hjulningar! När man är sju år, van vid att kunna klättra, springa och hoppa obehindrat så är det sååå frustrerande att inse att man inte är bäst på allt. Det finns flera i gruppen som hjular runt i gymnastiksalen som om de aldrig har gjort annat och det svider. Men han har inte gett upp. Och jag tror nog att det är nyttigt att få utmana sig själv och kämpa en aning.

Det finns böcker man måste läsa på grund av ren nyfikenhet. "Hon Han och Döden" av Sven Wollter var en sådan. Att romandebutera vid 82 års ålder, efter att ha gjort nästan allt man kan tänka sig inom skådespelarbranschen är en bedrift. Jag visste att han skrivit en bok, men jag visste inte egentligen vad den handlade om. Från börjar var jag besviken. Det äldre paret är hos doktorn. Mannen har fått veta att han har en tumör i hjärnan och att det inte är något man kan göra. Han säger att han behöver gå på toaletten och lämnar frun och doktorn. Utan att han själv förstår vad som händer så hamnar han på en buss, utan hjul och åker iväg till ett kargt, odefinierbart ställe där han träffar en man som varit försvunnen i många år. Hela historien utvecklas till ett drömlikt tillstånd där kärlek, längtan och minnen är det viktiga. Efter att ha läst en tredjedel av boken så bestämde jag mig för att inte dissa den utan att ställa om blicken, läsa den ur ett annat perspektiv. Faktum är att det hjälpte. Det är fortfarande inte min favoritbok för året, men jag är glad att ha läst den.

Förra veckan gick vi på bio och såg SVJ, berättelsen om den Store Vänliga Jätten, av Roald Dahl. Vi läser den dessutom. H var välvilligt inställd till boken redan innan vi börjat eftersom hans kusin, som inte kan ha fel, har berättat om den. Boken är ju en äkta klassiker och håller fortfarande. Filmen var också riktigt bra. Steven Spielberg är den som ligger bakom den. Jag imponerades över tekniken, trots att filmen var animerad så fattades det inte en detalj, varje hårstrå såg verkligt ut.

Historien var också välberättad, tyckte jag. SVJ såg verkligen genomsnäll ut. Sekvensen när Sophie och SVJ var på slottet och bjöd drottningen och hovet på skottskumpa var kul. Det passade sjuåringen perfekt (utan att avslöja för mycket).

Idag har jag jobbat. Det gick bra, fast började mindre bra...
Lyckades sätta igång larmet, min värsta mardröm. Så efter en kvart när jag yrat omkring utan att veta vad jag skulle ta mig till, så dök det upp två, stora, starka, men tack och lov väldigt trevliga säkerhetsvakter.

fredagsjerkan

Eftersom jag behöver en liten paus i studierna (inte den första idag...hm...) så bloggjerkar jag lite. Annikas fråga denna vecka lyder

Har du några ”bokliga” minnen av en födelsedag som ligger dig extra varmt om hjärtat? Hur skulle en perfekt födelsedag kunna se ut om du fick bestämma? Eller har du något annat att berätta som är kopplat till en födelsedag (antingen riktig eller fiktiv)?

Jag har alltid fått böcker på mina födelsedagar och så är det fortfarande. Trots min sambos protester så ger jag också bort väldigt mycket böcker eftersom jag tycker att det är den perfekta presenten. Min sambo menar att barnen runt omkring mig kanske inte tycker att en bok är den ultimata presenten, men jag tycker inte att man kan ta så mycket hänsyn till det.
Nu kommer jag inte på någon speciell födelsedag eller någon speciell bok, men det var en speciell känsla av rikedom när jag växte upp och fick flera bokpaket, den där känslan av att lägga böckerna i en hög på nattygsbordet och bara kunna välja vilken man skulle ta först.

Så var arbetsveckan över och imorgon är det studier hela dagen. Jag tycker fortfarande att det är det roligaste man kan hålla på med. Hela tiden har jag en nästan nervös känsla av att någon snart kommer att avslöja mig, ta mig i örat och släpa med mig till mitt riktiga jobb.
Jag har nu träffat de flesta klasserna på skolan, allt från sexåringarna som gick i spinn av lycka när de fick sitt eget lånekort till niorna som fyllde upp hela biblioteket och var sååå låånga! Det kändes som om jag var en liten näbbmus bland ett gäng älgar (ja, älgar och näbbmöss är väldigt aktuella så här i september i vår värld). När sexåringarna och jag pratade om vad man kan tänka på i ett bibliotek så var det en flicka som kom på att man ska ge trasiga böcker till bibliotekarien. Och eftersom det inte finns något mer rättrådigt än en sexåring så satsades det hårt på att hitta trasiga böcker den gången. Nästa gång kanske det blir lite mer bokläsning.
Att umgås med tonåringar är en ganska ovan erfarenhet för mig, men något jag ser fram emot. Jag måste bara komma över känslan av pyttighet när jag står mitt ibland dem. Och de måste förstås komma ihåg att titta nedåt så att de ser och hör mina boktips.

Jag läser mycket nu. Många barn- och ungdomsböcker blir det, eftersom jag snart tänker börja med bokprat. En bok jag har läst är "Jag lever tror jag" , en debut av Christine Lundgren.

Kim ska ta studenten om två månader och hela livet ligger framför henne. Men så dör plötsligt hennes bästa vän i en bilolycka och allt bara stannar upp.För hur lever man vidare när en sådan sak händer? Känslan av att ingen förstår. Kim stänger ute alla, sina föräldrar och vänner. Varje dag är svart och meningslös. En natt smyger hon in på kyrkogården, till kompisen Moas grav. Där stöter hon på Stig, en änkling som besöker sin frus grav varje natt. De två blir vänner och om inte Stig funnits hade Kim känt sig totalt ensam.

Jerkan

Helgens bloggjerka fråga är

Personligen är jag inte så intresserad av att se filmatiseringar av böcker jag har tyckt om, eftersom jag med få undantag har blivit riktigt besviken på hur någon kan ”slakta” en bok och göra en skitfilm av den. Hur är det med dig? Har du sett en film som kanske till och med var bättre än boken (eller lika bra), eller har du läst en bok som du tycker ska bli film?

Det här är en fråga som passar mig perfekt just idag. Igår ramlade jag nämligen över en ganska ny filmatisering på biblioteket. Jag visste inte ens att den fanns. Det var "Skämmerskans dotter". Jag älskar den bokserien av Lene Kaaberböl. Den utspelar sig i en medeltida fantasyvärld. Filmen är gjord 2015 och den var ganska läskig, men otroligt bra. Dina och hennes mamma har en  förmåga, när de ser in i en människas ögon ser de allt som den  personen skäms över. Förmågan gör att folk både är rädda för dem och samtidigt vill använda deras tjänster. När furstesonen Nico blir anklagad för  att ha mördat sin styvmor och halvbror så anlitas Dinas mor. Men sanningen är inte alltid det folk vill höra...

bloggjerkar lite på söndasgkvällen...

Plötsligt, hastigt och lustigt kom jag på att jag nog ska bloggjerka ikväll och frågan visade sig vara.

Vad läser du just nu?

Jag läser just nu en liten lättsam deckarhistoria, nämligen "Döden i Monmartre" av Claude Izner. Det är den tredje boken om bokhandlaren Victor Legris, i Paris i slutet av 1800-talet, som hellre löser mordmysterier än jobbar med böcker. 

En ung kvinna hittas, strypt och oigenkännlig eftersom mördaren har vanställt hennes ansikte. Hon är helt klädd i rött och barfota.

Några dagar lämnas en röd sko in i bokhandeln och mysteriet är i gång. 

En perfekt bok om man vill ha något lagom avslappnande och en bit bort från de vanliga vardagsbekymren.

Igår jobbade jag min första lördag, inte den första någonsin, men det har inte hänt på tjugo år.  Det gick jättebra, även om jag var lite nervös innan för att jag skulle larma av och på, vilket inte riktigt är min grej. På skolan har jag lyckats sätta igång larmet i alla fall tre gånger under årens lopp. Men det gick bra. Inga säkerhetsvakter dök upp i alla fall.

Idag har vi jagat Pokemons på stan. Vi lånade med oss en kusin. Fyra personer och tre telefoner och på något outgrundligt sätt slutade det med att jag bar ett paraply, över min son och min telefon. Jahapp, så kan det gå. Mysigt hade vi i alla fall, trots duggregnet.

Dagens boktips är en ny barnbok som ramlade in på biblioteket i torsdags.

"Kråkes medeltidskola" av Marie Bosson Rydell är en blandning mellan faktabok och skönlitterär bok. Kråke och hans klass jobbar med medeltiden. De bygger svärd, provar medeltidsmat och får lära sig lekar. En bok som passar för lågstadiet och kanske för fyror.

Jobbet går fortfarande bra. Nu är skolorna igång och jag har hunnit träffa några klasser. Det är roligt, men ibland får jag påminna mig om jag inte är lärare utan har en annan roll. Nu har jag börjat fundera på bokpratsböcker och annat kul.

En bok som jag läst nu, som skolor ska jobba med är "Huset mittemot" av Alex Haridi. Den var riktigt bra. Joel är tretton år, bor med sin mamma och syster och är bästis med Kalle. Mittemot Joels hus ligger ett hus som står tomt ända sedan en pojke, Jonathan, hängde sig där. Boken handlar om att växa upp, förstå världen och att hitta sin plats. Alex Haridi har tydligen jobbat mycket med tv vilket märks på språket. Det är spännande, filmiskt och skickligt berättat. För en grupp tonåringar finns det mycket att prata om. 

Maj och jag...

Jag har varit osams med Maj! Ja alltså Maj i "Att föda ett barn" av Kristina Sandberg. Det tog mig halva boken ungefär innan jag kunde komma fram till att det inte var hennes fel, att hon var ett offer för sin tid och sin värld. Jag har inte hunnit läsa andra delen än, men jag anar hur hon kommer att vara som gammal (man får ju vissa glimtar redan från början) och jag tror att det är där jag irriterat mig. När jag var yngre så träffade jag de där tanterna.De vars livuppgift var att ha ett dammfritt hem och sju sorters kakor redo att plockas fram när som helst. De som också krävde att andra skulle ha samma standard och som talade om ifall man inte uppnådde det. Nu finns nästan inga kvar. Den sista generationen av dessa kvinnor har snart försvunnit.När jag väl muttrat och puttrat ett tag över Maj så började jag tänka på Majs omgivning, familjen som inte bekräftade henne, pojkvännen som tryckte ner henne,.. Och nu tänker jag på min egen uppväxt, kraven jag och min generation har på oss, andra krav visserligen men inte färre eller mindre. Min mammas generation är i allra högsta grad påverkad av Maj och hennes gelikar eftersom Maj kunde ha varit deras mamma. Vi är alla produkter av tidigare generationers värderingar och liv. Jag behöver förstås inte säga att det är en jättebra och läsvärd bok eftersom det redan sagts evinnerligt många gånger.

Om ni tycker att det ekar tomt på bloggen just nu så är det för att det varit lite hektiskt ett tag i det verkliga livet. Jag är nu inne på min andra vecka som bibliotekarie,fast riktigt på riktigt är det ju inte än eftersom jag har tre veckors introduktion. På dagarna får jag stå i lånedisken och göra allt som har med det att göra, Jag ska få ihop ett schema som stämmer (optimistisk var jag som trodde att jag skulle slippa det i år ) och lära mig alla rutiner, larm och...ja....ni förstår på ett ungefär. Mitt i alltihop fick jag till min stora lycka följa med bokbussen igår! Mitt förhållande till bokbussen har alltid varit kärvänligt och speciellt. Trots att det är sisådär 30 år sedan jag besökte den sist så drömmer jag fortfarande ibland på nätterna att jag lånar böcker där. Jag till och med känner den ljuvliga, lite dammiga boklukten, trots att jag aldrig någonsin drömmer lukter annars.

Tillbaka till igår...Det var precis så härligt som jag hoppats och jag kan fortfarande inte fatta att jag får betalt för att ha så här roligt på dagarna! Jag kommer helt klart att erbjuda mig att åka med fler gånger. De kommer att få bända loss mig från lånedisken i december om de säger att jag inte  får stanna kvar. Att bli bibliotekarie är det bästa jag någonsin gjort och nu är alla jobbiga tentor och kurser glömda. Även om resten av utbildningen blir lika tuff, vilket jag inte tvivlar på att den blir, så vet jag att det är värt varenda kamp och all uppgivenhet jag har känt emellanåt.

I onsdags, samma kväll som min familj kom hem, så dök det upp lite Norrlandssläkt till T. De åkte idag till lunch, så det har inte varit så lugnt även om det har varit trevligt. I förrgår fick H feber och var totalt däckad. Igår var det T;s tur och idag går jag runt med ett huvud som dunkar och en näsa som rinner. Nu nonchalerar jag min förkylning totalt. Det finns inte en chans att jag ska vara hemma om jag inte måste. Som tur är så verkar det gå över på ett par, tre dagar.

Idag har jag varit med på en aktivitet som kallas Sommarboken. Alla, mellan 8 och 12 år, som ville prata böcker kunde ta med sig boktips, sitta och fika och prata böcker en timme. Det kom inte så många, men det var trevligt. Till dagens träff hade jag läst ett par böcker; "Hallahem, Staden under berget"av Susanne Trydal och Daniel Åhlin

samt "Splods öga" av Neil Gaiman.

Böckerna går överhuvudtaget inte att jämföra, men båda var bra på sitt sätt. 

"Hallahem" är en fantasy för slukare i mellanstadiet och högstadiet, medan "Splods öga" är en galen historia för lite yngre barn.

Nattens cirkus

Min tillvaro känns lite skum just nu. Jag är hemma i Uppsala,  lullar omkring i min ensamhet. Resten av familjen, inklusive kaninen, är kvar på semester. De kommer på onsdag eftersom T har saker kvar att göra och han är ledig en vecka till.Jag behöver ladda inför jobbstarten om två dagar. Så, jag äter exakt vad jag vill (iste, fruktsmoothie, nudlar, jordgubbar och annat som faller mig in), ser på filmer, läser böcker. Har klämt alla de fem delar av serien "Indian summers" på svt play och ett avsnitt av "Barnmorskan på East End", två serier som bara måste ses. Apropå det såg jag att man kan hitta den fantastiska serien "Det blodröda fältet" på svt play igen. Jag har redan sett den men för den som missade den förra gången kan jag varmt rekommendera den! Serien utspelar sig på ett brittiskt fältsjukhus, nära den franska gränsen, 1915. Man får följa några unga kvinnor och deras öden. Jag önskar att jag inte hunnit se den, så att jag hade den kvar.

I mitt förra inlägg skrev jag om en bok som kommer att hamna på min bästa-lista i år. Här kommer en till! "Nattens cirkus" av Erin Morgenstern, är en sådan där bok där man kliver in,  osäker på vad man ska förvänta sig och kliver ut efter sista sidan med känslan av att man varit i ett annat universum. Det är en saga, en egen värld där magin genomsyrar allt. Jag avundas författaren som har den här världen inom sig.
Cirkusen är arenan för en tävling eller utmaning eller vad man nu ska kalla det. Två personers magiska krafter ska mätas mot varandra och vilket ställe kan vara bättre lämpat än en cirkus?! Det finns få om några gränser för vad som kan hända på cirkusen, den dyker upp och försvinner utan att någon vet hur det går till. Det finns människor som älskar cirkusen så mycket att de bildat ett eget sällskap som följer efter den. Och den öppnar i skymningen och stänger i gryningen.
LÄS!

En av årets mes läsvärda böcker!

Luften är aningens svalare, men när solen ligger på så är det hett som i en bastu. Kaninerna pustar i eftermiddagskuggan och jag väntar på familjen. En båt har lättjefullt glidit runt på sjön och jag har plockat jordgubbar i min mammas land. Det är ett riktigt bra jordgubbsår i år och jag passar på att äta när inga barnbarn är här och har första tjing.
Igår fick ni två böcker som jag redan nästan har glömt att jag läst. Idag ska ni få en  bok som kommer att hamna på min bästa-lista för året.
"Kodnamn Verity" av Elizabeth Wein utspelar sig i Frankrike, 1943. En engelsk fånge torteras och frågas ut av tyskarna. Hon köper sig tid genom att skriva ner allt hon vet om den engelska försvaret. Genom hennes berättelse får man lära känna hennes arbetskamrater, hennes bästa vän piloten Maddy och en massa krigshemligheter. Men vad är sant och vad är falskt? Vem är fången? Och hur ska det gå? Jag vill inte avslöja för mycket men det är en fantastisk bok och det går inte att sluta läsa. Det är en bok för unga vuxna (min egen bedömning) men jag skulle inte ge den till vem som helst, den kräver sin läsare.

ett par bryggböcker

Det är inte helt enkelt att blogga när man är i Jämtlands skogar. Vissa dagar är internet fullständigt odugligt och man kan inte göra någonting överhuvudtaget. Andra dagar är det fullt upp med sådant där som man gör på semestern; läser och solar på bryggan, badar, bastar, hjälper sin faster och farbror på auktion, jagar barn som aldrig vill gå och lägga sig, dricker vin och pratar gallimattias med familjen, lagar mat och diskar till den lilla familjen på ungefär femton personer som brukar ha semester här och annat smått och gott. I år har vissa i familjen fått en ny hobby också, jaga Pokemons. Jag väntar dock med att ge mig på det eftersom min telefon nästan aldrig är ledig.
Men, nu är det i alla fall dags för ett livstecken! Den övriga familjen fjällvandrar i Stekenjokk i ett par dagar, men jag har valt att stanna hemma ensam, vakta de två kaninerna (varav en har bitit mig rejält då han förmodligen missuppfattade situationen när han skulle få mat och trodde att jag var en mattjuv, det är som ni förstår inte min egen dumsnälla kanin utan hans något mer misstänksamme kusin Charlie). Startdatumet för nya jobbet närmar sig också, på tisdag morgon är det dags, så jag måste vanka omkring med fjärilar i magen och tänka på hur spännande det hela är. Jag var inte ett dugg nervös förrän jag skrev ut schemat för de första veckorna och plötsligt insåg att det är på riktigt. Men jag tvivlar inte på att det kommer att gå bra. Det mesta jag ska pyssla med har jag gjort förut. Det mest kluriga blir nog datasystemet, men det var tid avsatt för att få lära sig det så det ska jag nog greja.

De här två böckerna är utmärkta bryggböcker, kräver ingen heroisk insats av läsaren. Man kan ta ett dopp då och då utan att grubbla på vad som ska hända i nästa kapitel och när man avslutat sista sidan kan man raskt gå över till en ny bok utan att leva kvar i den förra.

Major Pettigrew är en pensionerad änkling, i en liten engelsk by där tanterna håller stenkoll på honom. Hans ende son lever jetsetliv i stan och far och son har svårt att nå varandra. Majoren tycker att det är viktigt med traditioner en "gentleman av den gamla stammen" som han beskrivs i boken. Men när han av en slump börjar umgås med fru Ali, den pakistanska änkan som driver ortens matvarubutik, så inser han att det finns mer i livet än att bara följa de vanliga stigarna. Det är inte helt populärt när han följer sitt hjärta och det finns mer än en som tycker att han och fru Ali ska hålla sig ifrån varandra.

Boken heter "Major Pettigrews sista chans" och författarens namn är Helen Simonson.

Den andra boken är en svensk chic lit och heter "Croissants till frukost" av Annika Estassy. Cecilia och Gabriel har varit gifta i tio år. De har gott om pengar, bor i en tjusig lägenhet och borde ha varit lyckliga. Men, det är de förstås inte. Cecilia kan inte tänka på något annat än att hon inte blir med barn. Inte blir det bättre av att hon har en känsla av att Gabriel kanske inte är så sugen på att bli pappa. Hon har lämnat Gabriel en gång men kommit tillbaka. Nu misstänker Gabriel att hon är på väg igen och för att få henne att tänka på annat köper han, en aning impulsivt, ett hus i Frankrike dit de ska flytta och öppna bed and breakfast. Problemet är bara att han inte frågat sin fru innan och dessutom, kan man verkligen springa ifrån sina problem...?

"Jag är femton år och vill inte dö" skrevs 1953 av Christine Arnothy som överlevt andra världskriget genom att först gömma sig i familjens källare i flera månader och sedan flytt till Frankrike. Det är en fruktansvärt grym berättelse om vad krig gör med människorna och hur gränserna förflyttas när man måste överleva. Men det handlar också om känslan av bitterhet över att få sin barndom och tonårstid uppäten av rädsla, armod och flykt. Känslan av skuld finns också, har man rätt att vara arg när man ändå har överlevt?!
Boken är en nyutgivning och fungerar alldeles utmärkt att läsa även idag. Läs den!

Byn har haft loppis i två dagar och jag och familjen har hjälpt till. Det är roligt att få träffa folk och många har dykt upp som jag inte har sett på åratal. Jag försökte sälja några gamla böcker, men det var inte det mest populära som fanns där (för att uttrycka det milt). Det var snarare så att jag kom hem med ett par extra böcker i stället.
Nu blir det ett par lugna dagar med sol och bad om vädret håller i sig. I går kväll la killarna ut nät så idag hoppas vi på abborrlunch.

Jag har läst Leif GW Perssons självbiografi "Gustavs grabb". Han skriver med sin egen röst. Leif GW är inte den som förskönar sig själv eller sitt liv. Det är en brutalt ärlig skildring om uppväxten som arbetarbarn, med pappan som tryggheten och kärleken och mamman som fienden. Om man gillar Leif GW så tror jag nog att man gillar boken också. Jag gjorde det i alla fall.  Det var intressant också att läsa om hans väg mot den roll han han har idag inom polisväsendet.

Sommaren har börjat med pompa och ståt. Först var vi ju och hälsade på Astrid Lindgrens figurer i Vimmerby. Sedan hann vi vara hemma i en vecka och H gick på Turboläger vilket var superkul tyckte H och hans kusin, men de var totalt slut efteråt. Därefter åkte vi en tur till Jylland med samma kusin och hans familj. Vi bodde på det mest fantastiska och lyxiga Bed and Breakfast jag någonsin upplevt, tillbringade en heldag i Skagen, vandrade längs strandkanten i duggregn, samlade vackra stenar, tittade på blåa och vita maneter och grävde ner tårna i sanden. Jag, min syster och hennes konstintresserade dotter besökte Skagenmuséet och tänkte på hur livet var för de nordiska målarna, deras barn och Skagens invånare och fascinerades av alla de konstverk som visar deras liv.

Efter all denna kultur körde vi på kvällen ner till Billund, sov på ett nytt (inte lika lyxigt) Bed and Breakfast och gjorde dagen efter en elvatimmarsdag på Legoland. Det var en fantastisk resa och jag fick mersmak, Om något år vill jag cykla runt i Danmark, besöka sandstränderna. gärna ett nytt besök i Skagen med sol och värme och allra helst bo på det där vandrarhemmet en gång till. 

Som ni förstår har läsandet blivit aningens lidande. På kvällarna när man fått en lugn stund och tid att läsa en stund så har jag somnat som en klubbad oxe.

Min senaste bok jag avslutat är "Monogrammorden", en deckare med Hercule Poirot, nyskriven av Sophie Hannah. Boken är den första som blivit godkänd av Agatha Christies släktingar. Trots att jag började läsa den med tanken att inte ha för höga förväntningar så insåg jag snabbt att jag har läst lite för många äkta Agatha Christie för att riktigt kunna uppskatta den här.  Det är en klassisk historia, tre personer dör på ett hotell, Poirot får använda alla sina grå celler för att lista ut samband och händelseförlopp. Historien har jag inga klagomål på, den fungerar, men det kan ju inte bli den äkta varan, så är det bara. Om det inte hade handlat om Poirot så hade jag tyckt att boken varit helt okej, men nu hakade jag upp mig en aning på att jag får lite för många detaljerade förklaringar om hur den store detektiven tänker, hur han är och vad han gör. Lättläst hängmatteläsning, men ingen blivande klassiker direkt.

Det blir mycket läst just nu. Semester, fotbolls-EM, Turboläger för H, ja de där sakerna bidrar naturligtvis till att jag lite diskret kan smyga iväg till något hörn och sjunka in i min bokvärld. "Gone girl" är en sådan där bok som jag har hört alldeles för mycket om. Den har hamnat längst ner i bokhögen på mitt nattduksbord för att jag inte lyckats uppamma någon entusiasm över den. Hade också en bild av att den var så nattsvart att jag var övertygad om att jag skulle bli deprimerad  av den. Men, så har jag ju en systerdotter som jag ofta pratar böcker med, eller rättare sagt, jag är så lyckligt lottad att jag har två systerdöttrar som är äkta bokmalar och som jag ofta utbyter boktankar med. Ja, tillbaka till "Gone girl". För några veckor sedan kom en av mina systerdöttrar med tre böcker till mig som hon hade fyndat på loppis. Gillian Flynns succédeckare var en av dem. Och, då måste jag ju läsa den! Och okej, den var riktigt bra. Förmodligen är jag den sista i bokbloggarkretsar som läser den, men bättre sent än aldrig.
Nick och Amy ska fira sin femte bröllopsdag, men Amy försvinner, Rätt snart leder spåren mot Nick och han blir misstänkt. Inte hamnar han i bättre dager när polisen hittar Amys dagbok där hon berättar om sitt och Nicks liv  tillsammans heller. Men Nick hävdar bestämt att han är oskyldig och vem kan man egentligen lita på? Slutet är oväntat och gastkramande och jag slog igen sista sidan med en känsla av att återigen kunna ta djupa andetag.

Astrid Lindgrens värld var en riktig höjdare. Vi har hunnit läsa Ronja Rövardotter, de flesta andra av Astrid Lindgrens figurer är också bekanta vilket absolut förhöjde upplevelsen. Det allra bästa var teatrarna tyckte vi. Att se Ronja och Birk springa runt i sin borg, rida på riktiga hästar och hoppa över Helvetesgapet var riktigt coolt.
H har inte fått höra Bröderna Lejonhjärta än, men nu vill han!
Att klättra runt i Nils Karlsson Pysslings jättemöbler var också väldigt kul. Ja, vi är helt enkelt väldigt nöjda med vår minisemester!

Jag har äntligen kommit till skott och läst "Född till hjälte", den första boken i serien om Percy Jackson, skriven av Rick Riardon. Så många barn har tipsat mig om de där böckerna så jag har ju förstått att de är läsvärda.Och jag blev inte besviken!
 Percy är tolv år, har dyslexi och adhd. Han har blivit relegerad från ett antal skolor. Hans mamma bor ihop med en elak typ som bara vill dricka öl och spela poker. Percy är inte välkommen hem av sin styvfar, och mamman  har svårt att säga ifrån. Döm om Percys förvåning när det börjar hända underliga saker, människor i hans närhet börjar bete sig underligt och det plötsligt visar sig att hans biologiska pappa inte är död, utan en olympisk gud! Innan Percy hinner fatta någonting är han indragen i ett äventyr med gudar och monster. Den första boken gav mersmak och jag ska försöka få tag i de andra under sommaren.