Poddtips!

Jag har nördat in på en podd som jag vill tipsa er andra bokfantaster om...
Den heter Förlagspodden  och det handlar om förlagsvärlden. Man kan säga att det är högt och lågt, skvaller och diskussioner. Ibland provocerar de två deltagarna; Lasse Winkler och Kristoffer Lind, varandra och världen i stort. Ibland gnabbas de. Väldigt sällan är de helt överens.
Jag bara älskar att få en inblick i bokbranschen från ett nytt håll som jag inte känner till så bra sedan förut.
Ibland blir jag provocerad eftersom jag tycker att det aldrig kan bli för mycket böcker i världen och för att jag tycker det kliar i kroppen när de diskuterar "misslyckade" satsningar, böcker som aldrig kommer att bli översatta till svenska för att de inte kommer att sälja tillräckligt bra och liknande samtal.
Lyssna och gotta dig du med!

Höstlov

Så var det höstlov.
Nu när jag bytt jobb så går veckorna så fort och höstlovet har bara ramlat över mig.
På fritids var det Halloweendisco för H igår. Och ikväll ska han och en kompis ut och gå i sina Draculakostymer.
Jag kommer att jobba som vanligt, men försöka hinna det där extra som inte hinns med i vanliga fall; städa, gallra böcker, planera bokprat.
På torsdag är det Lovrys. Då kan man komma och få boktips, ge boktips, fika och umgås.

Den 23 november blir det, som jag nog berättat förut, författarbesök. Då kommer Eli Åhman Owets och berättar om sina feelgoodböcker om Anna-Lisa.
Jag har nu läst alla hon skrivit.
De senaste två var "Hemma hos Bettan" och "Flickorna i speceriaffären"
Om man gillar retroprylar, vänskap och vardagsromantik, ja då är det böcker man kommer att gilla.
Om du vill lära känna Eli Åhman Owets lite mer så kan du läsa om henne här .

Efter att ha avslutat "Den allvarsamma leken" så känner jag mig lite irriterad och glad, irriterad för att boven i dramat blir Lydia, den oförutsägbara kvinnan som TROTS Arvids alla uppoffringar (jag menar han tänkte ju faktiskt skilja sig efter alla år fast han aldrig hann säga det till Lydia) var otacksam och valde en annan och TROTS att han efter att ha nästan bannlyst henne för att hon umgicks med en annan man när han var med sin fru, kunde tänka sig att fortsätta ligga med henne. Det säger förstås mycket om tidsandan och förmodligen författarens förhållande till kvinnor. Men jag blir ändå upprörd. Kan tänka mig att det finns en del skrivet och diskuterat om det här, så det är väl kanske inte direkt kontroversiellt att bli lite uppihjesan, men ändå.
Glad, blir jag när jag tänker på att det ändå hänt en del på hundra år, även om #metoo-kampanjen just nu är högst aktuell och det är sorgligt att den ska behövas.

Apropå det så tycker jag att det är svårt att förhålla sig till #metoo och annat som snurrar på sociala medier.
Jag förstår poängen med att uppmärksamma det skrämmande faktum att så gott som de flesta, om inte alla, kvinnor blivit sexuellt trakasserade någon gång, och; ja, naturligtvis har jag också blivit det vid ett antal tillfällen. Men jag har svårt för Facebook. Jag har svårt att gilla, skicka styrkekramar och hjärtan när folk berättar hemska, upprörande, sorgliga, glada och väldigt personliga saker om sig själva och sina  liv. Jag har inga problem att känna sympati och empati med dem, eller lyssna, krama och visa sympati när jag sitter i samma rum som någon som berättar. Men, vad säger egentligen ett hjärta på Facebook?! Och när man inte klickar iväg alla de där bekräftelserna så räknas man som en som inte bryr sig. Det är jag övertygad om och har sett bevis på. Men det betyder ju inte att jag inte tänker på dem och känner med dem, bara att jag inte vill delta i spelet.
Men jag tycker att #metoo har gjort under för öppenheten och medvetenheten. Jag är för diskussionen som följt. Nu hoppas jag bara att det visar sig i folks beteende! Jag hoppas att alla flickor som växer upp nu ska slippa tycka att de måste stå ut med kommentarer, blickar och tafsande karlar. Och jag gör allt för att uppfostra mitt barn till att respektera alla andra människor, och djur.


Och tänk om man efter tio år plötsligt ångrar att man blottlade sig själv, och i vissa fall sina nära?
Ibland får jag ångest för att jag blir för personlig på den här bloggen trots att jag försöker skriva sådant som inte gör något. Och då och då hoppas jag att mitt barn aldrig ska läsa vad jag skrivit om honom, trots att jag försöker skriva fina och roliga saker och aldrig nämner några namn.
Men vad händer den dag då alla våra barn förstår vidden av allt vi delat med omvärlden? Kort, historier, anekdoter och små filmer?
Kerstin Thorvalls söner var arga när de växte upp eftersom hon använde dem i sina böcker, utan att att dölja deras identitet på något sätt. De blev arga med all rätt. Och då var det böcker som långt ifrån alla läst.
Ajajaj, nu blev det ett sådant där långt och upprört inlägg igen. Och jag som bara skulle skriva lite om Arvid och Lydia så här på fredagen...

Arvid och Lydia

I morse hade jag räknat med att bli sen till jobbet för att kunna följa med H som skulle få en spruta. Men, något snopet, så blev han dålig när han skulle borsta tänderna. Så vips hade vi ändrat planerna för dagen och slappar nu i soffan.
Kaninen blev mycket konfunderad. Jag hade precis stoppat ut honom i buren och sedan hämtade jag honom igen. Inte för att han hade något emot att komma in igen, men som den vanekanin han är så fattade han verkligen ingenting!
Solen skiner och det är lite kallare ute idag. En riktigt härlig oktoberdag.

Jag lyssnar just nu på "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg. När Pernilla Augusts film kom 2016 så valde jag bort den eftersom den fick något ljumma recensioner.
Krister Henrikssons uppläsning av boken är en lågmäld historia om Arvid och Lydia som älskar varandra men som gifter sig på varsitt håll. Efter tio år träffas de igen och inleder ett hemligt förhållande.
Beskrivningen av Arvids förste son, som han får med en fattig flicka, betalar för och installerar hos fosterfamilj känns sorglig. Det som gör mig aningens upprörd är att det av Arvid (och Söderberg) tas med en klackspark. Den stackars mamman får knappt träffa sitt barn, pojken flyttas godtyckligt vid fyra års ålder från en fosterfamilj till en annan. Jag inser att det skrevs i en annan tid då kvinnor och barn inte räknades på samma sätt, man förstod inte att små barn kunde bli lidande av separationer och brist på kärlek, men det är ändå sorgligt.
Det är intressant att få en inblick i Hjalmar Söderbergs bild av förra sekelskiftet, hans bild av samhället, klass och kärlek. Men jag retar mig på Arvid som hela tiden har sitt eget bästa i blicken och när Lydia försöker styra sitt eget liv så får hon inte mycket för det. 
Det är fortfarande ett par timmars lyssning kvar, så jag vet förstås inte riktigt hur det ska sluta, men jag har en känsla av att det inte kommer att gå så jättebra. Jag har förstås hört om bokens handling förut också.

Lördagskvällar är bra sköna. Vi sitter och tittar på "DjungelGeorge", fast ska sanningen fram så klarar jag bara tio minuter i taget sedan måste jag göra något annat för att inte storkna.
H har varit på badhuset med sin pappa och kompis. jag skulle försöka plugga men råkade läsa i två timmar i "Etthundra mil" av Jojo Moyes i stället (hoppsan).
Den var så mycket mer fängslande än "Silver Bay".

Jess är en ensamstående tvåbarnsmamma som kämpar för att hålla näsan ovanför ytan.  Hennes jobb är dels att åka hem till folk och städa, dels att jobba på en pub. Hennes styvson, tonårskillen Nicky, blir slagen och trakasserad av ett ett gäng värstingkillar och dottern Tanzie är bara intresserad av en sak, matte.
Tanzie är ovanligt begåvad i matte och hennes lärare vill att hon ska börja på en privatskola. För att få pengar till det tänker Jess låta henne vara med i en mattetävling som hon är så gott som säker på att hon ska vinna. Men, hur ska de ha råd att ens åka till tävlingen?!
En av Jess arbetsgivare, Ed, har ställt till det ordentligt för sig och hamnat i en insideraffär. Han är för tillfället portad på kontoret och har en massa tid som han inte vet vad han ska göra av.
På grund av olika omständigheter råkar Ed lova att han ska skjutsa Jess och hennes familj till tävlingen, något han hinner ångra ett antal gånger.
Det blir en resa ingen av dem kommer att glömma.
När slutet närmade sig grät jag en skvätt, vilket är ganska ovanligt för att vara jag nuförtiden (bortsett från att jag också snyftade lite igår när jag läste ut "Allt jag önskade" av Lucy Dillon). 
 En något sockersöt, gullig historia med en visst allvar i var exakt vad jag behövde den här helgen. Man vet att hur eländigt allt än är så kommer det att ordna upp sig på något vis till sist. Och den här gången gillade jag huvudkaraktären.
När jag skulle somna igår kväll fick jag för övrigt dåligt samvete, ungefär som om jag pratat skit om en kompis när jag tänkte på att jag dissat Lucy Dillons huvudperson. Jag började tänka att jag säkert skulle ha varit mycket mer generös om det varit en man som gjort som Caitlin och att jag borde ha varit glad för att Dillon skapat en huvudperson som inte bara var genomgod utan som man faktiskt kan tycka är irriterande...

Veckans roligaste besök på biblioteket var helt klart sexåringarna. Det var en hel månad sedan de kom förra gången, så det var lite svårt att komma ihåg hur det skulle gå till för dem. Men de var glada och väldigt entusiastiska.
En flicka kom fram till mig efter att hon lämnat  tillbaka sina böcker och sa med darrande röst och tårfyllda ögon att
-jag har börjat sakna mina böcker nu...
Så kan det gå när man haft sina låneböcker så länge, de blir ens vänner. Nu visade det sig att det var "Mamma Mu" hon hade haft och när hon förstod att hon kunde låna andra Mamma mu-böcker så kändes det bra igen!
 Annars så har veckan präglats av dataproblem. Vi har fyra datorer på biblioteket och datasupporten har fått komma och greja med alla fyra. Undrar om de är sugna på att blockera mitt telefonnummer...
Ute är det höst, regn och rusk. Ganska mysigt att vara inomhus bland böckerna.

"Allt jag önskade", Lucy Dillons senaste bok, är en sådan där bladvändare som helst ska läsas i ett svep, under en mysig filt, med något gott i närheten.
Intrigen är sorglig.
Caitlin och Patrick har separerat. De kan inte prata utan att bli osams. De törs inte berätta om beslutet för de två barnen, men naturligtvis känner de på sig att något händer. Caitlin vill inte flytta från huset, som hon ärvt av sin moster och när Patrick måste flytta på grund av sitt jobb så beslutar de att han ska vara med barnen varannan helg hos sin syster, Eva.
Eva är änka efter sin kände skådespelarman och hon har i princip gömt sig i sitt lyxiga hus med sina två mopsar.
När den nya familjen ramlar in så förändras hennes liv betydligt mer än hon hade anat. Och hon påverkar dem lika mycket också. Caitlins dotter, Nancy, fyra år, slutar nästan att prata som ett resultat av familjekrisen. Men Eva och hennes mopsar lyckas knyta an till Nancy och blir en trygghet när inte föräldrarna räcker till.
Jag gillar boken, man vet vad man kan förvänta sig. Däremot tycker jag inte riktigt och Caitlin. hon är egocentrisk och tar inte ansvar för sitt liv. Patrick gör minsann inte allt rätt han heller, men på något sätt får man känslan av att han är lite mer ärlig och generös.
Ett tag tänkte jag till och med att Caitlin inte förjänade att det skulle gå bra, fast det är klart att det gjorde, annars hade det inte varit en feelgood-roman.

Trots en regnig och ruskig helg så har vi haft det väldigt mysigt.
När jag satt i soffan, med kaffemuggen i handen, pyjamas och mystofflor så kändes lördagen lång och fri och jag frågade mina killar vad de ville hitta på. H ville gå på bio, vilket jag hade kunnat gissa lätt i förväg.
Vi bestämde raskt att det var en bra idé och bjöd med en kompis. Jag skulle bara åka och köpa en ny cykel som jag spanat in. Och plötsligt hade den oändligt långa och avslappnade lördagsmorgonen förvandlats till ett hetsigt race. För naturligtvis tog det mycket längre tid att köpa cykel än vad jag kunnat ana. Vi skulle hem med den och sedan hämta upp kompisen, köra ner på stan, hitta en parkering och köpa biljetter och popcorn.
Vi hann, men jag slutade inte snabbandas  förrän en kvart in i filmen. Kompisen vi drog med blev kanske aningens nervös över det hela. Jag körde, svor över hur vi kunde planera så uselt och över att vi aldrig skulle hinna.
Men, allt gick bra och även om  jag inte var direkt imponerad över filmen; "The Emoji-movie", så var killarna nöjda och då fick ju jag också känna mig nöjd.

Jag har läst del två i serien om Anna-Lisa, hon som gick på luffen en sommar, besökte loppisar och blev kär i "Sommar på luffen" av Eli Åhman Owets. Den här gången, i "Anna-Lisas antik" så har Anna-Lisa slutat på sitt jobb, köpt en gammal lanthandel och där startat en begagnat-affär. Lika lättsmält som i första boken och man känner genom sidorna hur mycket Owetz gillar retrogrejer...

Jag har också läst del två i en annan serie, nämligen "Från och med nu" av Birigtta Stribe. I den första delen "Endera dan" får vi lära känna Britt-Marie, den medelålders journalisten ,med utflugna barn och en man som känns som en dammig möbel.
Den boken slutade med att hon trots allt, skrev en bok som blev uppskattad och livet kändes aningens hoppfullt för henne.
I bok två "Från och med nu" har glädjeyran över boken lagt sig. Britt-Marie och hennes man har separerat även om de fortfarande har viss kontakt. Vad ska hon göra nu? Hur ska hon få till fler böcker och uppnå drömmen om ett spännande liv?
Det här är inga böcker jag faller pladask för, som jag skrev om den förra; Jag är nog, tack och lov, för ung för att kunna identifiera mig med Britt-Marie och hennes vedermödor.

Den senaste veckan har det varit mycket på gång och det känns nästan svårt att  veta var jag ska börja i dagens blogginlägg.
Nobelpristagaren i litteratur detta år blev Kazuo Ishiguro. Det blev inte samma skräll som förra året, men ändå helt oväntat. Jag har inte läst honom men jag har, som så många andra, sett filmatiseringen av "Återstoden av dagen".
De två böcker som vi hade på biblioteket lånades ut ungefär en kvart efter att namnet på pristagaren släppts så jag lär få vänta på att läsa honom.

Jag suger fortfarande på intrycken från bokmässan. Ska tänka lite till på det och sedan ska jag skriva mer om det.

I veckan har jag haft BVC-träff igen. Det var ett tag sedan sist och den här gången kom det tio små telningar och elva föräldrar. Tre pappor deltog vilket jag tyckte var roligt. Barnen var mellan fyra och sju månader den här gången, till skillnad mot tidigare när de varit mellan tre och fem månader. Det påverkade tillställningen eftersom de var lite mer vakna och med i det hela. Deras föräldrar var intresserade, ställde bra frågor och visade ett uppriktigt intresse för läsning och böcker. Jag kände efteråt att de här barnen kommer att få sig många mysiga bokstunder till livs, en sådan där härlig känsla då man går hem och tycker att man gjort ett bra dagsverke.

Så, vad har jag läst...

"Silver Bay" är skriven avJojo Moyes . Den handlar om den lilla ensliga fiskebyn som stått emot exploatering och turism, trots flera försök från omvärlden. Byn ligger i en vik där delfiner och valar passerar med jämna mellanrum. Det är en hårfin balansgång, att kunna försörja sig på fiske och turism, men inte skada miljön och djuren.
Här bor Kathleen, hennes systerdotter; den vackra och speciella Liza och Lizas tolvåriga dotter.
Hit kommer Mike, affärsmannen som ska undersöka möjligheterna att bygga en turistanläggning med all tänkbar lyx. Han avslöjar inte sitt uppdrag till att börja med och kommer in i det lilla samhällets gemenskap. Trots att Mike snart ska gifta sig med chefens dotter så dras han och Liza till varandra.
När det riktiga skälet till varför han är där avslöjas så stöts han ut ur gemenskapen. Problemet är bara att han har börjat tvivla på sitt uppdrag och insett att projektet kommer att påverka miljön alltför mycket.
Det blir inte lätt för honom att veta hur han ska bete sig. Och hur ska han kunna vinna tillbaka bybornas förstroende?
Kanske inte den bok av Jojo Moyes som jag uppskattat mest, men ändå bra och läsvärd.

Oktoberdikten

En liten kärleksdikt så här i oktobermörkret...

Min älskade glömmer...

Min älskade glömmer
att öppna bildörrar
Min älskade förstår
inte alls poesi
Min älskade somnar
framför tv-rutan
Min älskade ger mig
aldrig röda rosor
Min älskade 
ser inte heller
alla mina fel.

-Ulla Pironi-

Bokmässan!

I onsdags eftermiddag satte jag mig, samt två kollegor, på tåget och åkte till Göteborg.

Tåget var fyllt av bibliotekarier, en och annan författare och andra glada bokfanatiker.
Väl framme gick vi ut i den nästan ljumma höstluften, höll på att bli påkörda av minst en spårvagn på vägen till hotellet som också vimlade av bokmänniskor.
Rummet var betydligt lyxigare än de jag brukar ha i Borås, van hotellsovare som jag numera är.  Jag sov på den fluffigaste kudde jag sett på många år, det var så att jag halkade av den emellanåt. Efter att vi installerat oss gick vi ut på stan och tog en öl. Och vad pratar då bibliotekarier om på puben?! Jo, det självklara svaret är naturligtvis bokhyllor! Vi kikade nämligen in på ett bibliotek på vägen som hade fantastiska, vita, låga rundade hyllor på hjul. Jag kollade idag på nätet om jag kunde hitta dem i någon katalog, men det gjorde jag inte förstås.
Så, dagen efter, var det äntligen dags för själva bokmässan.
Vi var där en kvart innan det hade öppnat då vi hade hört att det skulle ta extra lång tid att ta sig in på grund av säkerhetskontroller. Men, det gjorde att vi var inne fem minuter innan det ens hade öppnat.
Efter fem minuter hade jag tappat bort båda kollegorna och sedan såg jag dem inte på hela dagen.
Det är svårt att berätta allt jag såg och hörde, det var ju så mycket. Men, jag lyssnade på författaren Johanna Lindbäck som berättade om sin nya bok som jag ska läsa så fort jag bara kan.

Sedan lyssnade jag på ett seminarium om att illustrera faktaböcker och ett annat samtal om när böcker kan sätta ord på känslor.
Riktigt spännande blev det när Alice Bah Kuhnke skulle presentera den nya läsambassadören. Om man inte är inne i bibliotekssvängen så kanske det är svårt att se varför det här är viktigt (fråga min sambo), men det är ett viktigt uppdrag; att få barn och unga att läsa, att vara en förebild, att jobba för att lyfta frågan. I år har man dessutom vidgat uppdraget till att gälla vuxna också.
Anne-Marie Körling hette den förra ambassadören och hon avtackades nu efter två år. Hennes efterträdare är Johan Anderblad, för mig känd som BolibompaJohan, vilket gör att jag måste kolla efternamnet varje gång jag ska säga eller skriva det.
Det kommer nog att bli bra. Han tänker nog arbeta på ett helt annat sätt än Körling och det är nog en förutsättning, att göra det till sitt eget.

Efter åtta timmars travande, med tunga bokkassar på axeln, en massa spännande samtal snurrandes i huvudet, lite för lite mat och vatten och folk i alla hörn så började jag gå i cirklar, hittade inte dit jag skulle och började känna mig allmänt ledbrutenoch det var dags att ta sig tillbaka till tåget.
Lite generad var jag under resan då min fötter inte var helt fräscha och jag satt bredvid en man i mörk kostym, guldklocka och lillfingerring. Som tur var snarkade han ganska högt emellanåt så då kändes det som att vi var kvitt...
Det var i alla fall fantastiskt roligt att få åka på mässan och jag skulle lätt kunna åka dit varje år!